Därför hatar vi så mycket nu för tiden

En gång i ett vardagsrum på Västbanken såg jag hat födas. Den andra intifadan rasade utanför och jag var hemma hos en judisk familj för att intervjua pappan om hur det är att arbeta som busschaufför när just bussar var självmordsbombarnas favoritmål.  

Efter maten sa han att han ville visa ett videoklipp och tog fram datorn. En utredare från Israels försvarsmakt gick genom vraket av buss nummer 19, som just sprängts av en 25-åring med bombväst. 11 passagerare dog. En underkropp satt kvar på ett säte med benen i kors. Där överkroppen borde varit fanns bara blottat kroppsfett och hud som hängde ner över låren. Huvudet var borta. En huvudsvål med bränt hår låg på ett trappsteg  bredvid brända läxböcker. Drypande blod och inälvor över biljettautomaten och ryggstöden.  

– Jag tror inte att min son sett detta ännu, sa busschauffören och ropade på sin nioåring. 

– Titta var palestinierna gör mot oss! utbrast pappan och flackade med blicken mellan skärmen, pojken och mig. 

– Ska vi bara acceptera det? röt han.  

Jag kommer aldrig glömma de stora, häpna barnögonen som stirrade på skärmen. I den sekunden ärvde pojken sin pappas avsky för ett helt folkslag.  

”Från floden till havet” skanderar flickor och pojkar från Stockholm och Borås och slagsmål bryter ut. Vilken flod och vilket hav det rör sig om har de svårt att svara på, rapporterar TT, och att man aldrig satt sin fot i mellanöstern eller ens förstår vad konflikten mellan Israel och Palestina handlar om, det är inte lika noga som att stå på ”de godas” sida.  

I Aftonbladet förklarar etablerade kolumnister för våra söner och Sveriges skolelever att ”Pojkar förstör flickors liv” och RFSL vill att ”transfober ska tystas” – definitivt utan självinsikt och förmodligen utan att förstå vad ”fobi” betyder.  

Vi signalerar godhet och tycker och skriker högre än någonsin. Besluten är blixtsnabba om vem som sagt något tillräckligt konstigt för att få sin tillvaro annullerad. Naturligtvis tycker inte alla att det är så farligt. Så här är lärdom nummer ett: Vi tycker olika även om polarisering. Prat om ökad polarisering är mest snack, anser vissa forskare. ”Mediebilden är ju att vi lever i en särskilt polariserad tid, men det är lite historieförfalskande, det finns många tidigare perioder i svensk politik där vi sett liknande nivåer av affektiv polarisering, som till exempel perioden 1979–1982,” citeras Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, på forskning.se. Kanske blandar han ihop polarisering och affektiv polarisering och snabbt följer lärdom två: Affektiv polarisering är inte samma sak som gammal vanlig hushållspolarisering.  

Hanna Bäck, statsvetare på Lunds universitet, förklarar: 

– Ideologiska ställningstaganden måste inte sammanfalla med identitetsbaserade ställningstaganden. Affektiv polarisering handlar om att individen har förutfattade, negativa föreställningar om de människor som tycker annorlunda – åsikterna är inte centrala. 

I sin studie har hon och hennes kollegor sett att de som är affektivt polariserade i dag är mindre toleranta mot sina motståndare. 

– De anser att motståndarnas demokratiska rättigheter borde begränsas. 

Vi tycker alltså alltmer illa om den som har en annorlunda åsikt just för att den har en annorlunda åsikt. Oavsett åsikt.  

Då måste vi ta lärdom nummer tre. Ingen föds ”ond”. Debatten om arv och miljö och om huruvida människan är aggressiv av naturen är över. I dag vet vi att evolutionen och våra gener samspelar med våra erfarenheter för att alstra det mänskliga beteendet. Det beteendet är avsett för överlevnad. Ibland är vi aggressiva för att det gynnar oss. Ibland är vi hjälpsamma av samma anledning. Oftast leder samarbete till bra saker för de flesta. Just genen är självisk, skrev världsberömde evolutionsbiologen Professor Richard Dawkins i kanske tidernas mest missförstådda bok och förvisso är genens enda uppdrag är att fortplanta sig i nästa generation.  

– Våra gener ligger till grund för vårt beteende. Men att säga att våra gener kontrollerar vårt beteende, och till exempel gör oss aggressiva, är absurt, säger Richard Dawkins.  

– Civilisationsprocessen, utbildning och självrannsakan har gjort att vi behandlar varandra bättre. Vi har fortfarande vår darwinistiska bakgrund, men vi är inte lika grymma i dag som under tidigare epoker, fortsätter han.  

En sociopat med kärleksfulla föräldrar och trygg tillvaro kan få ett fint liv, med andra ord.  

Och vi har alltid tyckt saker, så klart. Det är lärdom nummer fyra. Den amerikanska socialpsykologen Jonathan Haidt lanserade Moralfundamentsteorin, som beskriver hur vi genom den mänskliga evolutionen kommit att tycka som vi tycker. Fem ”fundament” ligger till grund för våra ställningstaganden, som till exempel fundamentet ”omtanke kontra tillfogande av skada” och fundamentet ”lojalitet kontra svek”. I sin bok The Righteous Mind förklarar Haidt att våra åsikter bygger på snabba och känslomässiga moraliska intuitioner – den grad till vilken vi känner att någon uppvisat, till exempel, lojalitet eller omtanke. Först senare efterkonstruerar vi resonemang som vi hoppas ska rättfärdiga känslan. Självkritik – eller åtminstone att testa sina egna tankar på verkligheten – verkar mer sällsynt.  

Psykiatern och debattören David Eberhard har fått en förstahandsupplevelse av den snabba intuitionen och av affektiv polarisering.  

I korta drag: I en SVT-intervju berättar skådespelerskan Bianca Kronlöf att hon i en tidigare relation utsatts för övergrepp. I en videoblogg med Aron Flam ifrågasätter David Eberhard att det Kronlöf beskriver är ett övergrepp. Han får offentlig kritik. David Eberhard svarar att de raljerade en del i inslaget och medger att formuleringen blev klumpig. ”Den delen av kritiken tar jag till mig av, det blev inte bra och kan ha varit sårande,” ungefär. Det räckte inte. Den kommande tiden hotas och trakasseras David Eberhard, får sparken från sitt jobb som chef för Maria Beroendemottagning i Stockholm och får se sina nära och kära drabbas av liknande repressalier.  

Om man läst David Eberhards böcker kan man förstå varför. Han vänder sig emot identitetspolitik och offermentalitet. Han har ”annorlunda” åsikter. Och, som vi minns från ovan, vi tycker alltmer illa om den som har en annorlunda åsikt just för att den har en annorlunda åsikt.  

– Det eskalerar, säger David Eberhard.  

– Den enkelheten med vilken man i dag kan polarisera har en egen grundläggande ideologi om att vi är ”utsatta”. Vi har, som Jonathan Haidt skriver i boken The Coddling of the American Mind, en generation som bygger sin tillvaro på tre felaktigheter. Den första är att det som inte dödar kommer ändå att skada så därför är inga svårigheter acceptabla. Den andra är att antingen är man ”ond” eller ”god”. Det är en falsk dikotomi. I vår iver att skapa ett ”gott” samhälle accepterar vi inte annorlunda, ”onda” åsikter, då är själva tyckaren ”ond”. Skolan handlar om värdetrappor och om att vara god, inte om samhället. Den tredje felaktigheten är att känslor är viktigare än förnuft. 

För att förstå hur vi kommit hit måste man förstå att vi tidigare haft en extrem underdiagnostik av psykisk ohälsa, menar David Eberhard. Att må dåligt har varit stigmatiserat. Men när vi i Sverige började uppmärksamma det slog reaktionerna i stället över till överdiagnostisering. Det gör nu att det blivit eftersträvansvärt att vara ett offer.   

– Det ses som farligt att bara må dåligt. Allt blir en psykisk diagnos, ett fenomen man kallar för 'psykiatrisering'. Vi ska självklart lyfta upp psykisk ohälsa och lindra för dem som lider. Men när vi i stället själva dras med i symptomen och understödjer rena felaktigheter, då hjälper vi inte den drabbade utan riskerar att förvärra för dem, säger David Eberhard.  

– Vi ser detta vid allmänna tillstånd där det är allt svårare att säga vad som är psykiatri och vad som är vanliga vardagsproblem. Och vi ser det också vid mer allvarliga tillstånd där, till exempel, ungdomar plötsligt anser sig ha könsdysfori utan tidigare sådan problematik. I stället för objektivitet och att se om könsdysfori verkligen är grundorsaken till den drabbades problem förväntas vi att gå med i patientens föreställningsvärld. Det hjälper dem inte. Men de får någon slags cred i att vara annorlunda eller utsatta.  

Det kan låta hårt. Men uppmärksamhet och tröst känns bra. Vi såg det i det så kallade "ärrexperimentet" på Dartmouth-universitetet i England. Försökspersonerna meddelades att de ska delta i en studie om hur fysiska missbildningar påverkar attityder. Ett ”betydande” ärr sminkas på deltagarnas ansikten. Först får de se ”ärret” i en spegel, därefter vill sminkösen lägga på fuktkräm för att ”ärret” inte ska spricka. Sedan skickas deltagarna ut i sociala interaktioner med uppmaningen att notera hur de blir bemötta. De rapporterar att de blivit kränkta av nedvärderande kommentarer och att atmosfären varit ”spänd”. De kände sig utsatta och de var upprörda. 

Det var bara det att när sminkösen sa att hon lade på fuktkräm så tog hon i stället bort ”ärret”.  

Det får bli lärdom nummer fem: Många av oss gillar när andra upplever oss som utsatta och därigenom speciella. Kan vi inte hitta ett sätt att själva vara speciella så lider eller skriker vi i stället å andras vägnar. Offermentaliteten har brett ut sig, även om det också låter kallt. På Dartmouth-universitet säger man ”victimhood”.  

Viljan att accepteras av eller tas om hand i en grupp – lika uråldrig som livet självt.  

Hanna Bäck och statsvetarna på Lunds universitet tycks hålla med. 

– Vår forskning tyder på att det är grupptillhörighet och identitet som är kärnan i affektiv polarisering snarare än politiska ståndpunkter. Visst kan det finnas ett omvänt samband, och i den amerikanska forskningen är debatten het om huruvida det är ideologi som driver identitet eller identitet som driver ideologi. Det handlar troligtvis om ”iterativ process” där identiteten och samhörigheten med en viss grupp gör att man tar på sig de attityder som förespråkas i gruppen, vilket i sin tur innebär att identiteten stärks ytterligare, som i sin tur stärker de ideologiska positionerna, säger Hanna Bäck.  

Hur som helst så vet vi, återigen, att få av oss föds med en nedärvd lust att skrika ut hat och missnöje. I dokumentären Ordinary Savage – the Origins of violence and hurt feelings berättar forskaren Anne Kubai om vad hon lärt sig efter att ha träffat och intervjuat hundratals av de, i de flesta fall fängslade, alldeles vanliga människorna som deltog i folkmordet i Rwanda. 

– Ingen föds som ”hatare”. Det lär sig man sig, säger hon.  

Sedan berättar hon om hur hutuer redan i skolan fått höra att de är ”annorlunda” än tutsierna, och vice versa, och att den skillnaden är mycket viktig. 

Statsvetarna i Lund har precis fått anslag för att forska om huruvida affektiv polarisering leder till att våra politiker använder ett hårdare, mer moraliserande språk, och om det i sin tur leder till att det blir ännu svårare för partier att enas – till än djupare konflikter.  

Så vi har lärdomarna: Vi tycker olika om det mesta, till och med om polarisering. Vi har tyckt olika sedan begynnelsen. Och polarisering skiljer sig från affektiv polarisering, som är något alldeles särskilt obehagligt. Vi vet att ingen föds ”ond”. Och så gillar många av oss tillhörighet till en grupp – framför allt när vi är lite utsatta eller får särskild uppmärksamhet. Vad gör vi nu? 

Eftertänksamhet är jobbigt. Men det, och självinsikt, är nog steg ut ur den affektiva polariseringens tid. Vad håller vi på med, annars? 

Ibland tänker jag på den nioåriga pojken på Västbanken. Jag hoppas att han kanske klarade sig från att förpassas till affekten och hatet.

***

Läs även: Det är evolutionens fel att politiker bryter vallöften

Läs även: Därför är minnet inget att lita på