Därför misslyckas vi ständigt
Nyårslöften är till för att hållas. Men hur enkelt är det egentligen? Psykologen Paulina Wallin menar att bakom löftena lurar en missriktad drivkraft.
Bild: Unsplash
Fyra av fem nyårslöften går åt pipan. Redan i mitten av januari börjar de flesta lösas upp i fogarna. I februari är nästan samtliga ett minne blott, om ens det; de allra flesta är redan begravda i glömska. De gamla vanorna har segrat. Envetet och utan pardon malt ner de nya ambitionerna till grå aska.
Dessa nedslående siffror är utgångspunkt för Paulina Wallin, amerikansk psykolog och expert på nyårslöften. Enligt Wallin beror de ständiga bakslagen och missräkningarna när det gäller löften till oss själva om att bli bättre människor på att mycket av det vi vill åstadkomma inte är förankrat i någon stark inre drivkraft. Wallin, som har skrivit en bok med titeln Taming Your Inner Brat: A Guide for Transforming Selfdefeating Behavior pekar på att bakom många nyårslöften lurar en missriktad drivkraft: vi lovar oss själva en radikal beteendeförändring, inte för att vi själva brinner för det, utan för att något annat, yttre, sporrar oss, som att se vältränad ut på ett bröllop eller någon annan festlighet till sommaren.
Dessutom, berättar Wallin i podden Speaking of Psychology, är det ofta så att de saker vi högtidligt lovar att sätta igång med för att bli bättre, oftast är ganska sammansatta projekt. Svåra. Bara en så till synes banal sak som att sluta äta chips framför tv:n eller en drink före maten, är för de flesta av oss en vana som utvecklats och upprepats regelbundet och ceremoniellt under många år. Att plötsligt kapa banden är svårare än vi anar.
En annan anledning till att så många av oss misslyckas är att vi inte är förberedda på hur olustigt det kommer att kännas att försöka förändra en vana. Därför kan vi kan inte handskas med dessa känslor när de drabbar oss. Vi har ingen plan för det. Och ett mål utan en plan är bara en önskan. Och önskningar, förklarar Paulina Wallin, får sällan jobbet gjort. Det gäller alltså inte bara att ha en plan vad vi vill åstadkomma, utan också hur. Och över hur vi ska handskas med de tämligen förutsägbara motgångarna, med frestelserna och olusten.
Viljekraft är en muskel som behöver tränas. Vem är då Your Inner Brat, din odåga inombords som ska tämjas?
Alla har vi en sådan, skriver Paulina Wallin. Det är en kvardröjande del av oss som aldrig växte upp. Tvååringen som vägrar att acceptera att inte få sina stundliga behov omedelbart tillfredsställda, som skriker i protest när du på femte dagen av ditt nya liv klockan halvsex en moddig januarimorgon ännu en dag ska ut och springa, göra burpies och armhävningar. Den inre slyngeln vill inte. Den skriker också när du tar din havregrynstallrik. Vad tusan är det här? Den inre slyngeln är inte med på noterna. Den inre odågan är en mörkt stark kraft. Bäst bemöter du den som de föräldrar som lirkar tyst på sitt gormande tvååringsbarn som inte får en glass till på konditoriet, som vänligt men bestämt bara leder ut barnet, resonerar med det, säger att livet är fullt av kompromisser. Det ena man vill, det andra man skall.
Fyra av fem av oss misslyckas med detta. År efter år. Redan i februari. Kanske för att vi har glömt att erkänna att slyngeln därinne fortfarande bor i oss, och om den inte bör matas så kan den i alla fall må gott av att vänligt samtalas med då och då.
