Därför tonas goda nyheter om klimatet ned

Jordens medeltemperatur har stigit med drygt en grad sedan 1800-talet. En idé: Borde vi inte inrätta en organisation som för samman forskare över hela världen för att förutsättningslöst försöka förstå orsaker och följder? De skulle borra sig ner i frågor som dessa: 

Vilka faktorer påverkar temperaturen i troposfären? Vad kan vi lära oss av klimatförändringar i historisk och geologisk tid? Finns det cykler vi inte har förstått? Hur stor roll spelar växthusgaser? Varför steg och sjönk temperaturen före utsläppens tid? Vilka följder kan uppvärmningen få för vädret? Vilka för- och nackdelar finns för djur och växter? Hur dödlig är värme jämfört med kyla? När blir nackdelarna större än fördelarna? 

Jag förstår att det låter raljant, men det är inte väldigt långt från sanningen att säga att FN:s klimatpanel IPCC inte riktigt borrar ner sig i ovanstående frågor. I alla fall inte längre och inte i sina sammanställningar. 

Klimatfrågan är så politiserad i dag att det nästan inte går att föreställa sig en global forskningsorganisation som förutsättningslöst granskar alla aspekter av det ofantligt komplexa klimatsystemet och löpande berättar om allt den hittar, ofiltrerat. 

Att ta del av rapporterna från FN:s klimatpanel och mediebevakningen kring dem har alltmer blivit som filmen Groundhog Day. En stark känsla av déjà vu. Är inte det för att läget bevisligen blir mer och mer prekärt och ingen gör något? Det är så det framställs, men så är det faktiskt inte. Inte i verkligheten och inte heller i klimatpanelens vetenskapliga sammanställning. 

Den senaste luntan från den globala klimatkolossen är den så kallade syntesrapport som kom i slutet av mars och som kallats den viktigaste någonsin. Den sammanfattar den omfattande sjätte IPCC-rapportens tre delar, plus tre specialrapporter. 

För att vara alla klimatrapporters moder ingjuter den väldigt lite entusiasm. Den är lika dyster, grötmyndig och fyrkantig i tonen som de tidigare. Ändå innehåller den ljus. Man måste bara veta var man ska leta. 

Den officiella presskonferensen var som att äta uppstekta rester från 2007 eller 2014. Det var trist, för man hade chansen att överraska. 

Man hade kunnat peka på att farhågorna för mer cykloner, stormar, tornador, översvämningar och torka ännu inte besannats. 

Man hade kunnat peka på att scenarierna för utsläpp har skruvats ned. 

Framför allt hade man kunnat peka på att det värsta-scenario som sorgligt nog har använts som "business-as-usual" har övergivits. Det var osannolikt redan från början, men nu är det en ren fantasiprodukt. 

Resultatet är att IPCC numera bedömer att temperaturen går upp med 2,7 grader från förindustriell tid till nästa sekelskifte om vi fortsätter som nu. Släpper vi ut mindre blir uppvärmningen mindre. 

Det är ju en fantastiskt god nyhet, men siffran presenteras med ungefär lika bekymrade rynkade ögonbryn som när bedömningen var 4 grader eller mer. Och det var inte många år sedan. 

Att de modeller som varit vägledande i tidigare rapporter visat alldeles för stor uppvärmning i förhållande till verkligheten medges numera även i delar av det forskarläger som skulle kunna kallas alarmistiskt. 

Modeller är inte fel, men man måste ta dem för vad de är. De är idéer, inte bekräftad verklighet. 

Ovan redovisas alltså en rad konkreta positiva rön, men det är som om IPCC inte vill ta i dem med tång. Inte heller den församlade pressen. 

DN beskriver rapporten så här: "... världens ledare har inte hörsammat varningarna. /…/. Nu går jorden mot 2,7 graders uppvärmning mot seklets slut. Effekten av misslyckandet är tydlig." 

The Guardian kallar syntesrapporten "en sista varning innan skadorna från klimatförändringen blir oåterkalleliga". 

IPCC har förskjutit språket så att man inte längre talar om oväder eller väderkatastrofer utan bara om klimatförändringen. Man får intrycket att någon vill radera ut minnet av att dessa extrema händelser alltid förekommit och alltid varit ett hot mot sårbara människor. Allt dramatiskt som händer i dag framställs som något nytt, en förändring. 

I medier och politik har terminologin förskjutits ett snäpp till. Där beskrivs värmeböljor, översvämningar och stormar nu som klimatkrisen. Paradigmet om människans skuld har satt sig. 

Det var också i den änden det startade. IPCC kom till ur en oro för att "mänskliga aktiviteter skulle kunna ändra globala klimatmönster, vilket är ett hot mot nuvarande och kommande generationer, med potentiellt allvarliga ekonomiska och sociala konsekvenser". Så står det i ingressen till den FN-resolution som grundlade klimatpanelen. 

Senare i samma ingress finns en kort mening om behovet av "ytterligare forskning och vetenskapliga studier av alla källor och orsaker till klimatförändringar". Men den var inte med när panelen några år senare fick en webbsida. Panelens roll, stod det där, är att göra bedömningar utifrån den senaste vetenskapliga, tekniska och socioekonomiska litteraturen "relevant för förståelsen av risken för klimatförändringar som skapats av människan". 

Denna hänvisning till FN-resolutionens inledande ord finns inte längre kvar på IPCC:s webbsida. Den som är uppmärksam kan dock notera att syntesrapporten i sin löpande text mest överallt talar om att det är "human-induced climate change", klimatförändringar skapade av människan, som orsakat alla de problem som listas. 

Det här betyder förstås inte att det är fel att ta reda på i vilken mån människan påverkar moder jords atmosfär. Inte alls. Men det vore bra om de som refererar slutsatserna tänkte på att detta är utgångspunkten. Att kalla IPCC:s rapporter beställningsjobb är kanske hårdraget, men med tanke på hur allt började är det inte underligt om det blir en slagsida åt studier som betonar människans roll och bort från studier som tonar ner den. Det är mänskligt, om något. 

Människans roll i klimatsystemet färgar mycket riktigt hela sammanställningen. Den hittillsvarande uppvärmningen, 1,1 grad, förklaras exempelvis så här: 

Våra utsläpp av växthusgaser har höjt temperaturen med 1,0–2,0 grader, medan våra utsläpp av aerosoler (små partiklar) har sänkt temperaturen med mellan 0,0 och 0,8 grader. Naturliga drivkrafter och fluktuationer, däremot, tar ut varandra. De förstnämnda ger plus/minus 0,1 grader och de sistnämnda plus/minus 0,2 grader. 

Människan skulle alltså ligga bakom i princip all förändring sedan 200 år tillbaka, medan moder natur inte klarar att påverka mer än marginellt – dessutom oklart om uppåt eller nedåt. Enligt FN-chefen Guterres är det precis så.  

Vad säger det om de svängningar i temperatur som ägt rum de senaste, säg, tusen åren? Lilla istiden mellan 1350 och 1850? Alltid i princip bara människan bakom? I mina öron låter det som hybris, men vad vet jag. Jag antar att slutsatsen har att göra med uppvärmningens hastighet. Men hur förklarar man den svaga nedkylningen 1940-1980? 

Solen, som är skälet till att vi över huvud taget har ett klimat, ges en statistroll i sammanhanget. Ändå känner vi till långa solcykler som kan påverka temperaturen märkbart. Under solens senaste minimifas i en sådan cykel, det så kallade Maunder-minimum 1645–1715, var vintrarna bistra och somrarna svala. 

Vi är just nu på väg in i nästa minimifas. Är vi säkra på att det kommer att påverka temperaturen tydligt? Nej, inget är säkert, men Nasa tror att temperaturen kan gå ned med 0,3 grader, en annan studie menar att effekten kan bli tydlig i Europa och Nordamerika, och det finns åtminstone en studie som räknar med att temperaturen kan sjunka en hel grad under nästa decennium. 

De här beräkningarna betyder verkligen inte att problemet plötsligt skulle vara löst, men de betyder något. Framför allt något mer än den mikroskopiska betydelse IPCC tillskriver naturen. 

Mycket i syntesrapporten känns sökt, som om man utgått från frågan vilka problem skulle kunna uppstå på grund av människoskapade klimatförändringar? Till exempel att "trauman på grund av extrema väderhändelser" ska ha ökat. Skulle alltså de många gånger fler människor som drabbades av översvämningar, orkaner och torka för 40, 50 eller 100 år sedan ha upplevt mindre trauma än människorna i vår värld, den värld som upplever minst fattigdom och bäst skyddsförmåga i historien? 

Det påstås att migrationsströmmar i Amerika, Afrika och Asien drivs av klimatförändringar. Det är en tes på väldigt skakig grund. De långväga strömmarna drivs av att människor som blivit något mindre fattiga, och därmed har råd att ge sig av, söker försörjning i rikare länder. Att folk som drabbats av naturkatastrofer måste flytta tillfälligt i närområdet är verkligen inte nytt. För att detta problem ska ha blivit större måste den typ av väderkatastrofer som tvingar bort folk ha blivit fler eller kraftfullare. Men det har de alltså inte, enligt de studier IPCC själv redovisar (men inte skyltar med). 

Man finner också klassikern om att de som bidragit minst till problemet, de fattigaste och mest sårbara, är de som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Man får intrycket att just förändringarna märks mest i de fattiga länderna. Men det som avses är helt enkelt att fattiga människor är mer sårbara för naturkatastrofer än rika människor. Det var naturligtvis sant även för 50 och 100 år sedan, och det som gör dessa formuleringar så bedrägliga är att det är mindre sant i dag än det var för 50 eller 100 år sedan. 

Det är dessutom så att den faktiska uppvärmningen är mest påtaglig på de nordliga breddgraderna, särskilt i Arktis, alltså inte i de delar av världen där de fattigaste människorna bor. 

Och sedan har vi felen. 

Det är en sak att medier vinklar och övertolkar slutsatserna. Eller att FN-chefen själv ansluter sig till rubrikmakare och politiker och påstår saker som inte har täckning i rapporterna från hans egen organisation. 

Det är en annan sak att själva IPCC-rapporten innehåller fel. Med så många tusen sidor är det oundvikligt att detaljfel smyger sig in. Men professor Roger Pielke vid Coloradouniversitetet, en ledande expert på extremväder som alltid försvarat klimatpanelen, hittar två fel som han kallar oacceptabla: 

Påståendet att andelen kraftfulla tropiska cykloner ökat. 

Påståendet att att cyklonskador ökat i USA. 

Han hittar dessutom ett flagrant fall av att plocka russinen ur kakan: Av 54 studier om cyklonskador kan 53 inte slå fast någon koppling till utsläpp av växthusgaser, medan en (1) gör det, och det är den enda som citeras av IPCC. 

Vem har då i uppgift att granska IPCC? Ingen, vad det verkar. Den tidigare chefen för FN:s internrevision Inga-Britt Ahlenius fick vid ett tillfälle, det var för ungefär 15 år sedan, besök av tre klimatforskare som försökt få ut de rapporter som lämnats till IPCC som underlag men nekats. De undrade om Ahlenius kunde hjälpa till. 

"Jag undersökte frågan och fann att OIOS (internrevisionen) dessvärre inte hade revisionsmandatet och därmed inte auktoritet att bistå", skriver Ahlenius i ett mejl, där hon också förklarar att det var då hon fick klart för sig att IPCC:s ursprungliga mandat var formulerat som att de skulle studera människans påverkan på klimatet.

Det kokar av uppfinningsrikedom i världen. Det görs otroligt spännande forskning på att utvinna den rena och outtömliga energi vi hela tiden rör oss i, på och under. Den handlar om såväl jordens djup som atmosfärens höjder och om ännu mer fantasieggande projekt. 

Nya lösningar kommer en dag att kullkasta alla våra föreställningar om energiproduktion. 

Varför pekar inte IPCC på vad som kan bli möjligt, om man nu ändå vill vara politisk? Varför inte åtminstone förorda toriumreaktorer, vilka inte bara är klimatneutrala utan även genererar minimala mängder kärnavfall? Klimatpanelen nämner inte ens traditionell kärnkraft. I stället talas om att vi ska "gå, cykla och åka kollektivt". Inget fel med det, men hur gör vi med uppvärmning, luftkonditionering, industriproduktion, belysning och datorer? Någon? 

Det enda som upprepas ad nauseam är att vi måste skära ner, skära ner och skära ner. 

Det skulle kunna göras så konstruktivt. Så visionärt. Så engagerande.

***

Läs även: Världens undergång har blivit tidernas möjlighet

Läs även: Hur många människor tål planeten – egentligen?