Dunsta, nördar – det här utmärker de allra bästa
Nördens tjugofemåriga tid på tronen är över. Framtiden tillhör mångsysslarna.
Utanför biograferna på Kungsgatan i Stockholm köade publiken i november 1985 till dramakomedin Susan var är du? Rosanna Arquette och Madonna var uttråkade och sökte livskänslan. Into the Groove spred sin hungriga livseufori. Andra slog sig samma kväll ner för att se Robert de Niro och Meryl Streep i Falling in Love, som fått ljumma recensioner. Finsmakarna löste biljett till Timothy Hutton och Sean Penn i spiondramat Falken och Snömannen. En CIA-spion kom över uppgifter som han sålde till Sovjet. David Bowie sjöng This Is Not America. 1980-talet hade nått halvvägs och var på alla sätt mitt i sig själv.
Men på biografen Saga samma kväll premiärvisades vad som beskrevs som en »succékomedi«: Nördarna kommer. Den skulle få usla recensioner men pekade ut vart tiden var på väg. Två töntiga collegegrabbar med tjocka glasögon excellerade i fånerier, fick bollar i huvudet, ramlade i matsalen och mobbades av statuspojkarna. Men, visade det sig, de var bäst på datorer. Nördarna hade kommit. För att ta revansch. Framtiden tillhörde datateknikern, IT-konsulten, den digitala strategen. När tidningen Metro 25 år senare utsåg 00-talet till nördarnas decennium var nörden inte bara vinnaren på arbetsmarknaden. Det var också nördhjärnan som blev modell för hur människan bäst förvaltade sitt intellektuella kapital. Renässansidealet förflyktigades. Specialisten intog scenen. Datorer blev viktigare än böcker i skolan.
Nu tycks det vara dags för en bortre parantes runt dessa förvillelser. En nyligen genomförd forskningssammanställning vid Tekniska universitetet i Kaiserslautern visar att nördbeteendet inte alls är människan i sin prydno. Redan år 1979 genomförde forskarna John Shee och Robyn Morgan ett experiment som kom att betraktas som banbrytande. Försöksdeltagare fick i uppgift att så snabbt som möjligt lära in tre olika motoriska hand- och fingerrörelser. En grupp fick träna på en rörelse i taget, en annan ställdes inför uppgiften att utföra olika rörelser i slumpmässig ordning. Resultaten visade att omedelbart efter uppgiften var de som tränat upp en rörelse i taget bäst, men så fort tid hade förflutit blev den som övat in flera saker samtidigt bäst på samtliga rörelser. Hjärnan stimulerades av omväxlingen och bevarade den förvärvade kunskapen bättre.
Hur uppnår vi exceptionella färdigheter? Den tyska studien, publicerad i Perspectives on Psychological Science i augusti i år, går igenom forskning från 1998 till 2018 som omfattar 6 096 elitidrottare, varav 772 olympiska medaljörer. Män och kvinnor, från 15 länder, som tillsammans hade tävlat i olympiska spel i samtliga grenar. Knappt två tredjedelar av de undersökta var yngre än 20 år. En dryg tredjedel äldre än 20. Är tidiga snabba framsteg liktydigt med framgång som vuxen? Hur många sporter har de allra bästa hållit på med på sin väg till världstoppen?
De bästa juniorerna har börjat tidigt. Men karriärerna blir korta, de tröttnar snabbt. De mest framgångsrika seniorerna har startat senare och uppnår också sina största framgångar sent i karriären. De allra bästa har även tränat sin gren betydligt mindre, men ägnat sig åt flera olika tränarledda sporter samtidigt som den de blivit bäst i världen i.
Variationen och bredden leder till bättre prestationer i det specifika, är forskarnas slutsats. Och den gäller inte bara idrott. Prisbelönta forskare granskades också. Det som utmärkte Nobelpristagare är att de ägnat sig åt mångsyssleri i sin akademiska gärning och därmed blivit mer uthålliga och kreativa, jämfört med de som snöat in på sin specialitet, vars högsta utmärkelser var på lägre nivå.
Vi väntar på en ny succékomedi: Nördarna dunstar.
