Elitidrottare söker frivilligt smärtan
Smärta är ett språk som talar om var gränserna går. En nära-döden-stund som är en del av jobbeskrivningen för olympier. Fokus har talat med tidigare OS-guldmedaljören Björn Ferry.
Toppbild: Hans T Dahlskog / TT / Erik Nylander/TT
"Smärtgränsen? Den skiter jag i".
Uttalandet fälldes en gång av gamle femmilskungen Thomas Wassberg. Med mössan på svaj och alla möjliga kroppsvätskor i skägget (nästan) var han sinnebilden för betvingandet av den fysiologiska smärta som ackompanjerar all konditionsidrott på toppnivå.
En annan skidmästare, Norges Petter Northug – med flera femmilsguld i VM och OS där han varit på väg att hängas av fram emot slutkilometern – beskriver smärtdemonen i sin självbiografi Min historia:
"Den första smärtan kommer i benen och bröstet och är den smärta som alla har känt när de är trötta. Men man måste förbi den. Man måste pressa sig ännu hårdare. Tills smärtan övergår i den värsta huvudvärken som man någonsin har känt. Så att det börjar svartna för ögonen. Då måste man pressa sig vidare. Tills man kommer till det värsta stadiet. När larmen går i hela kroppen. Som när man håller andan för länge och hela kroppen skriker efter syre. När smärtan blir så intensiv försvinner alla ljud. Allt blir tyst. Allt du hör och känner och ser och förnimmer lukten av, är smärta./…/ Tills jag kommer till en punkt där jag tränger igenom smärtan, där den lämnar huvudet och kroppen, och närmast lägger sig utanpå mig. När smärtan är så intensiv att jag nästan inte känner av den längre. Det är då jag drar ifrån.”
På ett paradoxalt vis är smärtan toppidrottarens bästa vän. Vi vanliga medborgare försöker i nästan alla lägen undvika smärta. Elitidrottaren gör tvärtom: söker upp den frivilligt.
"Det kunde det kännas – och det låter kanske lite konstigt – som om det kokade i röven".
– När det gör ont vet man ju att man gör rätt, berättar Björn Ferry – OS-guldmedaljör i skidskytte 2010 – för Fokus.
– De sista cirka fem minuterna mot mål, efter sista skyttet, när adrenalinet är toppat, kunde det kännas – och det låter kanske lite konstigt – som om det kokade i röven. Det får bara inte gå över en gräns, då man kör slut på sig. Det gäller att hitta en balansgång. Du kan jämföra med massage, det ska inte kännas som en liten handpåläggning eller smekning bara. Den som masserar ska ju verkligen ta i för att det ska bita, säger han.
Smärtan är ett slags hjärnans tolkning av det kroppens celler upplever i form av muskelslitage, energibrist, överhettning, slaggprodukten mjölksyra et cetera. (Mjölksyran kommer när syretillförseln inte räcker till för den effekt som ska genereras, och brukar vara som högst i högintensiv idrott som 400-meterslöpning och korta simlopp.)
Smärtan är ett slags språk. Den signalerar var gränserna går, så att man hittar sitt maxläge. Enligt en spännande men obekräftad teori inom idrottsvetenskapen – central governor theory, utarbetad av kände sydafrikanske sportmedicinaren Timothy Noakes – begränsar hjärnan kroppen redan innan vi tagit ut vårt max.
Signaler från alla kroppens system kopplas samman med minnen, tidigare upplevelser, vad vi tror kommer hända, samt vår motivationsgrad. Tillsammans avgör denna informationsmassa hur långt vår “Central Governor” låter oss pressa våra kroppar.
Det är, tycker kroppen, alltid vettigt att ha lite kraft sparad utifrån att exempelvis ett lejon skulle dyka upp i nästa buskage. Men inte vettigt, utan snarare subotimalt, i en strid på kniven om, säg, ett OS-guld. "Den centrala guvernören" bromsar oss, i varierande grad.
Här kan man spekulera kring om legendariska smärtbemästrare som Northug och Wassberg hade bättre pli på sin central governor än sina medtävlare.
Det intrikata spelet mellan hjärna och signaleringen från kroppens celler har synliggjorts i bland annat experiment där deltagarna pushats till maxprestation på testcykel. I ett senare skede ska de göra samma försök och då tävla mot sin avatar, som de tror håller samma hastighet; men vars hastighet i själva verket har skruvats upp 10%.
Här orkar många hålla den nya 10% högre farten, fast den borde vara över deras max. Detta eftersom hjärnan genom avataren lurats tro att det är en fart den kunnat hålla tidigare!
Andra exempel på att ”lura hjärnan”:
- Synintryck kan ändra en smärtupplevelse. En cyklist som kände knäsmärta i uppförsbackar, upplevde samma smärta på en raksträcka när hjärnan blev lurad att tro att han cyklade i uppförsbacke.
- Smärtexperten Lorimer Moseley har berättat om hur han var ute och gick i skogen och kände något som rispade benet. Han hoppade till, men fortsatte sedan att gå. Att gå i skogen och få en rispa är ju något hjärnan förväntar sig kan hända. Kort efter det svimmande han; han hade blivit biten av en giftorm. Ett halvår senare gick han återigen i skogen och fick nu en vanlig rispa. Denna gång reagerade han starkt genom att hoppa omkring och skrika i flera minuter. Han trodde han var i livsfara. Hjärnan upplevde inte smärtan i sig; utan kopplade den till det tidigare smärtminnet med giftormen.
Björn Ferry bekräftar bilden att smärtreaktionerna är individuella. I klartext: Vissa konkurrenter vek ner sig lättare när det var jobbigt.
Eller med Northugs ord:
”De tränar lika mycket som vi. De åker iväg på samma samlingar. De offrar familj och vänner. De tränar på hög höjd, de tänker på vad de äter, de gör allting som man ska. Varje dag, timme ut och timme in. De ger allt de kan. De är i fantastisk form. På fem mil är det kanske bara sex sekunder som skiljer dem från oss. Men de här sex sekunderna är hela skillnaden. /…/En av de saker som gör den här lilla skillnaden är hur man hanterar smärta. Vad man gör när den är som allra mest intensiv. När man har så ont att man inte längre kan höra något. När man har så ont att man inte längre förstår vad man själv tänker. Jag vet inte vad de andra gör, men jag vet vad jag måste göra. Jag måste kämpa vidare.”
När Ferry var i form hälsade han smärtan välkommen.
– Då kunde man längta till uppförsbacken, det var där belöningen fanns, det var där jag kunde vinna loppet, det fanns en stark lockelse i det. Men när jag inte var i slag stod jag inte ut med den smärtan. Då ville jag mest undvika den, säger han.
Smärtan kan också fungera som tuktare av mentala demoner.
– Det fanns ofta en stor oro att misslyckas inför ett lopp. När man tävlar blottar man sig helt, det finns en oro i det, ett obehag. Duger jag eller kommer jag att framstå som en pajas? Men när smärtan tar över, då försvinner nervositeten. Här tror jag elitidrottarens relation till smärta kan vara besläktad med hur dem som skär sig i armarna upplever den. Det kanske gäller även de som tatuerar sig mycket. Själens smärta viker för den fysiska.
Smärta ingår alltså i jobbeskrivningen för toppidrottare. I lägre och högre grad. Det är ingen djärv gissning att bollgeniet i pingis, J-O Waldner, led mindre fysisk smärta på marschen mot sina VM- och OS-guld än Northug.
Men är toppidrottare objektivt bättre på att tåla smärta än vi vanliga dödliga? Det finns faktiskt lite rolig forskning på det.
Häromåret kom en norsk smärtstudie kopplad till elitidrott, framtagen vid Norges arktiska universitet i Tromsö.
39 icke-idrottare, 15 konditionsidrottare och 17 fotbollsspelare – totalt 71 deltagare av båda könen – fick genomföra en serie fysiologiska test.
I ett test fick man testa sin smärttålighet genom att hålla handen i kallt vatten så länge som möjligt. (Deltagarna fick inte veta att det fanns en experimentgräns på 180 sekunder). 14 av 15 konditionsidrottare uthärdade tiden ut, alltså alla tre minuterna. Kontrollgruppen icke-idrottare klarade 117 sekunder – och fotbollsspelarna bara 114 sekunder. (Reflexion: Hur ofta rullar sig inte fotbollsspelare i gräset under till synes ofantliga smärtor, för att sedan snabbt resa sig och spela vidare som om inget hänt. Glaslirare!)
"Tyvärr söker jag sällan upp den i vardagsträningen. För det är faktiskt en njutning att befinna sig i det registret istället för att finåka. En konstig tillfredsställelse som handlar om kontraster".
För att testa hur man upplevde intensiv smärta, fick testpersonerna ett slags värmeplåster runt handleden. Värmen höjdes från 30 grader till över 50 grader. När deltagarna upplevde att värmen övergick till smärta skulle de trycka på en knapp. Både fotbollsspelare och konditionsidrottares smärttröskel låg runt 48 grader, medan icke-idrottarnas smärttröskel var 46 grader.
Löpare och skidåkare klarade sammantaget testen bäst, medan fotbollsspelarna klarade sig lite bättre än icke-idrottarna.
Observera distinktionen mellan smärttålighet och smärttröskel. Smärttåligheten handlar om hur väl man uthärdar smärta. Smärttöskeln om vid vilken gräns man upplever smärta. Man kan tänka sig en individ som lätt uppfattar smärta, men ändå härdar ut. Och motsatt: En annan individ med hög smärttröskel, men som snabbt ger upp.
Vad är hönan och vad är ägget? Är det de smärttåliga som söker sig till elitidrotten, eller utvecklar de sin smärttålighet – eller höjer sin smärttröskel – genom den hårda träningen?
Det finns faktiskt studier som visar att konditionsträning ökar smärttåligheten; dock ej smärttröskeln. Bland annat en tysk studie från 2014, i vilken tidigare otränade friska personer fick jobba upp sin kondition medelst testcykelpass under sex veckor.
Jämfört med en kontrollgrupp reagerade dessa nu konditionsvässade deltagare vid samma ”smärtpunkt” under ett stigande tryck på huden (med hjälp av instrumentet algometer). Alltså den punkt då känslan av tryck övergick i känslan av smärta. Smärttröskeln ar således opåverkad av träningen.
Men när de som tränat upp sin kondition skulle testa sin uthålliga greppstyrka genom att pressa samman en grip i fyrsasekundersintervaller, klarade de av flera sådana än kontrollgruppen. Deras smärttålighet hade alltså höjts.
Björn Ferry saknar elitidrottens smärta.
– Tyvärr söker jag sällan upp den i vardagsträningen. För det är faktiskt en njutning att befinna sig i det registret istället för att finåka. En konstig tillfredsställelse som handlar om kontraster. Först tar man ut sig tills man i princip spyr. Och sedan den snabba återhämtningen, som är ett tecken på att formen är där. Man är aldrig så pigg som då, aldrig så hungrig som då, man blir aldrig så skönt vaggad som då, i det där registret. Jag tror jag ska bli bättre på det där. Alltså bli bättre på att söka upp smärtan.
***
Läs även: Hörstadius OS: Det går bra nu – eller?
Köp din prenumeration på Fokus här.
