En apa som inte liknar dig

Paleontologer brukar utöva sitt värv i stillhet. Men när den norske fossilforskaren Jørn Hurum på morgonen den 19 maj 2009 tillsammans med sin hustru anlände till Naturhistoriska museet i New York väntade fyrtio bilar med satellitantenner, kablar ringlade runt byggnaden, och New Yorks borgmästare var på plats. Det var också sir David Attenborough. BBC direktsände. Google gjorde, dagen till ära, om sin logga, och en reporter från det amerikanska tv-bolaget ABC bad Hurum, i halvlångt hår och grå kostym, berätta vad hans fynd betydde, och den norske paleontologen var inte blygsam:

– Detta är som att hitta Noaks ark. Fossilet kommer att vara bland dem som avbildas i läroböcker de kommande hundra åren.

Fyndet beskrev han som en sensation, som den felande länken mellan dagens högre primater – apor, gorillor och människor – och mer avlägsna släktingar.

– Det närmaste vi kan komma en direkt stamfader, sa Hurum.

Världens åttonde underverk, skrev en reporter. Jørn Hurum visade upp en sandfärgad platta med tydligt mönster av ett välbevarat skelett av en varelse som, påpekade han, levat för 47 miljoner år sedan, under eocentiden, en geologisk period som sträcker sig från runt 57 miljoner till 35 miljoner år sedan.

Skelettet var den mest kompletta primat som fanns i fossilsamlingen och fick namnet Ida, efter Hurums dotter som var fem år. Ida var 60 centimeter lång och påminde, skrev svenska tidningar, mest om Pippi Långstrumps apa Herr Nilsson. Ida hade mjölktänder och var troligen nio månader då hon dog. Hennes ålder motsvarar ett sex år gammalt barn. Ida hade levt i Tyskland och hade drag av både halvapor och apor. Forskarna placerade Ida vid vårt utvecklingsträds rot. Idas framtänder, den korta nosen och formen på fotleden har människorna ärvt.

Universitetet i Oslo och den norska forskningsministern Tora Aasland bestämde sig för att med egna pengar – staten bidrog med 2, 7 miljoner kronor som en del i ett totalpris som var högre – köpa fossilet, och ge den till Naturhistoriska museet i Oslo. Där blev Ida huvudattraktion. Med sina mjölktänder var hon en inkarnation av en varelse från oändliga evigheter sedan och beskrevs i texterna på museet som en ung flicka, som levde på andra våningen i regnskogen i ett Europa som på den tiden mer såg ut som Indonesien gör i dag, stora öar omgivna av hav med varmt tropiskt klimat.

I Ida fanns nu ett exemplar som trots sin ungdom enligt museet varit självständig och ordnat föda i form av frukt och blad på egen hand, en smidig och lättrörlig trädklättrare i regnskogarna i Grube Messel nära nuvarande Darmstadt utanför Frankfurt. Men en koldixodexplosion i sjön förgiftade Ida, som blev medvetslös, föll i vattnet, drunknade och sjönk. Hon dog på sandbotten. Med årtusendena drog sig vattnet undan och när Ida var torrlagd var hon ett mönster i marken i form av ett fossil. Sådan förblev hon oupptäckt fram till 1983, då privata fossiljägare hittade henne.

Forskningslagets rapport publicerades i den vetenskapliga nättidskriften Plos one som också skapade en sajt med namnet The Link, där man samlade och publicerade information om Ida.

Skelettets vetenskapliga artnamn blev Darwinius masillae, en hyllning till Charles Darwin och platsen Messel, som anses vara det bästa stället för den som vill leta efter fossil från just eocentiden. I artikeln i Plos one kunde man läsa den ovanliga historien om de två privata fossiljägarna som funnit skelettet. De hade delat upp fossilet och sålt var sin del på var sin separat platta. Dessa plattor hade fått vetenskapliga namn: platta A och platta B. Platta B hade 2009 varit känd sedan några årtionden, eftersom den hade sålts till ett privat museum i Wyoming, och delvis fabricerats för att ge fossilet en mer komplett form.

Platta A, som nu visades för första gången, hade hållits hemlig av en okänd fossilamatör. Men den okände fick ett namn när Hurum i samband med lanseringen berättade att han 2006 på en fossilresa i Hamburg, på en vodkabar, mötte sin gamle bekant, fossilhandlaren Thomas Perner från Hessen. Det var alltså Perner som hade hittat fossilet 1983, men enligt Hurum blivit så hårt kritiserad för att inte ha berättat om det att han ville vara anonym. Hurum erbjöds köpa platta A för 1 miljon dollar, omkring 8 miljoner kronor, men prutade, och fick alltså bidrag av norska staten. Platta A var mer komplett än platta B.

Den enorma uppmärksamheten kring Ida fick flera forskare att bli skeptiska. Att rapporten om detta remarkabla fynd var publicerad i Plos one var bara det märkligt. Så stora fynd brukar publiceras i betydligt tyngre vetenskapliga tidskrifter, som Science.  Var forskarnas data dåliga, eller bara kontroversiella? En internationell guru inom paleontologin, John G Fleagle, var en av de misstrogna. Han hade medverkat i några av Hurums böcker, och ställde sig frågande till forskarnas slutsatser om Ida. Visst var Ida ett vackert fossil, men absolut inget revolutionerande fynd, sa Fleagle. Och Ida var knappast heller en varelse som kunde kasta nytt ljus på människans evolution.

Också fem norska biologer, några av dem Hurums kolleger på Oslo universitet, tyckte att Ida var för hårt lanserad. De pekade också på att termen »den felande länken« är ett överspelat begrepp inom vetenskapen, och saknar värde eftersom man redan på 1800-talet kunde dokumentera denna koppling mellan människor och andra organismer.

Historikern Bodil Katarina Nævdal arbetade i närheten av Idas fyndplats i Tyskland, och hade arkiv från en helt annan period, storfurstendömet, framför ögonen när nyheten om fyndet från Darmstadt fick tv-team och vetenskapsjournalister att vallfärda till västra Tyskland. Nævdal såg uppståndelsen från första parkett. Den fascinerande lanseringen av Ida gjorde henne intresserad.  Särskilt intressant tyckte hon att den högljudda kritiken mot fossilet var. I synnerhet det att den bemöttes med tystnad från universitetet i Oslo.

– Många universitet kritiserade den pompösa världsomspännande fossillanseringen 2009, men ingen anande att det rörde sig om ett bedrägeri, säger Bodil Katarina Nævdal till Fokus.

Nævdal tog kontakt med universitet och naturhistoriska museer i USA, Tyskland, Schweiz och Sverige, letade i arkiv och fann att rapporten om Ida innehöll flera lögner. Några krävde bara en noggrann genomläsning av de fyra forskarnas egna tidigare publicerade rapporter för att upptäcka. De allvarligaste var dokumentationen av de två fossilplattorna, särskilt platta B. Den mest meriterade paleontologen i Hurums forskarlag var tysken Jens Lorenz Franzen, som redan skrivit två publicerade rapporter om fossilplatta B. Den ena  publicerad 1994, den andra 2000. I den andra rapporten skriver Franzen att det är omöjligt att fastställa såväl vem som hittat plattan som var den funnits. Det går inte längre att fastställa detta, var innebörden av vad Franzen redan kommit fram till. Enligt Nævdals granskning betyder det att platta B, med den dokumentation som föreligger, inte kan vara andra delen av Ida.

Franzens besked fick stöd så sent som 2011 av en holländsk forskare, som slog fast att platta B inte hittats i Tyskland.  Det skulle innebära att platta A och platta B inte är samma fossil, vilket i så fall innebär att Ida, i det skick hon framställts för världen är en förfalskning. En paleontolog från Schweiz rapporterade att platta B erbjudits till entropologiska institutionen men att museet tackat nej på grund av dess tvivelaktiga bakgrund. Två norska fotoexperter granskade, oberoende av varandra, två officiella foton av Darwinius masillae. Experterna var överens om att platta A och platta B inte är samma djur.

Nævdal varslade fortlöpande Oslo universitet om sina fynd, och antog att universitetet skulle backa från alla tvärsäkra slutsatser man dragit om fyndet. Men hon fick ingen respons.Nævdal skrev en 99 sidor lång rapport och skickade till Oslo universitet, men rapportens många invändniungar förblev obeaktade.

– Det var tydligt att både Oslo universitet och Naturhistoriska museet i Oslo, liksom regeringens kunskapsdepartement, har gjort allt för att mörklägga fakta. De har till och med underlåtit att arkivera bevismaterial, säger Bodil Katarina Nævdal.

Jørn Hurum är inte av samma uppfattning. Han skrattar åt saken när Fokus når honom på telefon.

–  Den där rapporten är nonsens, ren bullshit, säger han och skickar över dokument från det norska kunskapsdepartementet som säger att det inte finns någon grund att »föra denna sak vidare«.

Polisen Leif Rosenkilde i Oslo blev intresserad av fallet, läste Nævdals rapport och inledde en polisutredning.

– Bodil Nævdal har gjort det som forskarvärlden för länge sedan borde ha gjort: hon har granskat de tvärsäkra påståendena
om fossilet Ida och visat att det finns stora luckor, berättar Leif Rosenkilde.

Han säger att eftersom vetenskap måste vara öppen, redovisa tvivel och invändningar, och bemöta frågor med fakta, och  inte arrogans är det nu universitetet och regeringen som måste svara på frågor som: Vad säger man i sak om de förödande slutsatserna i Nævdals granskning ? Och varför har man ännu inte inte öppet  redovisat att kritiken finns?

Att många riskerar att förlora i prestige är uppenbart. När norska staten beviljade 2,6 miljoner kronor för att köpa Ida bifogade man ett brev där det stod, för ett »Projekt som ger ny kunskap om människans förflutna, och synliggör norsk forskning på ett storartat sätt«.

Ytterst ansvarig är ledningen för Oslo universitet. Rektor där är Ole Petter Ottersen, som ännu så länge inte visat något intresse för att öppet redovisa och bemöta frågorna om apan Ida. Ottersen är huvudkandidat till att efterträda den rektor på Karolinska institutet som fick avgå efter Maccheriniskandalen. Beslut om tillsättningen fattar den svenska regeringen under våren.