En växande själ i en snällare värld
Första gången jag läste om Stephen Hawking var i en vetenskapstidning, året kan ha varit 1977. Jag gick humanistisk-samhällsvetenskaplig linje på gymnasiet och kunde ibland drabbas av en ödslig känsla av att det var i naturvetenskapen som de stora gåtorna fanns, och att läror om hur människor pratar och organiserar sig var ganska futtiga i jämförelse. Vemodet brukade ge vika lika fort som det kommit; formlerna och teorierna var trots allt obegripliga.
Artikeln om Stephen Hawking handlade om hans då decenniegamla upptäckt att universum expanderar. Informationen var så abstrakt att den bara gick att umgås med som ett logiskt dilemma: Hur kunde något som sades vara oändligt samtidigt expandera? Hawking beskrevs som en ny Einstein.
På en bild satt han i rullstol, han hade en dödlig sjukdom som skulle göra slut på hans liv när som helst. Han var i behov av daglig hjälp och tillsyn.
Bilden på honom i tidningen grep tag i mig. Hawking såg ut som min lillasyster. Vanna var cp-skadad och dömd till ett liv utan att kunna tala, gå, sitta och stå. Bara titta, gurgla, gråta och skratta gällde för henne. Hawking hade als och fler uttrycksmöjligheter, men samma krävande intensiva blick, lätt hängande huvud och ohämmade leende. Samma frisyr. Likadana glasögon. Och en rullstol som såg lika otymplig ut. Precis som min systers, såg Hawkings ögon ut att brinna av viljan att vara med – och det gick inte att missa att han var lika beroende av samhällets omsorger.
Båda levde i samma expanderande universum under ett tidevarv där några samhällen såg det som självklart att en människas öde inte hängde på yttre begränsningar. Stöd var garanterade och en princip, inte en budgetpost vars ökande kostnader man talade om i termer av assistanskris.
Mer Fokuserat
