Envisa bakteriers­ värsta­ fiende

Egentligen är det ironiskt, hur mänsklighetens största mirakel håller på att bli vår värsta fiende. Bakterier som har blivit motståndskraftiga mot antibiotika dödar varje år över en halv miljon männi­skor. Görs ingenting kan den siffran vara tio miljoner om några decennier.

Ändå är antibiotikaresistens inte tillräckligt uppmärk­sammad bland allmänhet och makthavare. En anledning till det är att resistensen, till skillnad från de stora infektionssjukdomarna hiv, tuberkulos och malaria, inte har ett »sjukdomsansikte«, menar Otto Cars.

– Antibiotikaresistens har i stället setts som tekniskt och svårförklarat, vilket har gjort det svårt för människor att ta till sig. WHO:s arbete är vertikalt inriktat på sjukdomar och resistensen är något som underminerar behandlingen av många sjukdomar. Det går inte att ta på.

Han slår sig ner på terrassen till sin och hustruns sommar­bostad på skärgårdsön Utö. Ljumma vindbyar drar in över fjärden Mysingen strax nedanför tomten och lockar seglare till att hissa sina segel. I våras tilldelades Otto Cars en av regeringens finaste medaljer, »Illis quorum«, med motiveringen: »för hans mångåriga och betydelsefulla insatser för nationellt och internationellt arbete mot antibiotikaresistens«.

En sisyfosuppgift av sällan skådat mått, av föregående konstateranden att döma. Men än så länge har Otto Cars faktiskt lyckats ganska bra.

Via den nationella strategi­gruppen »Strama« bidrog han på 1990-talet till att anti­biotikaförskrivningarna i Sverige minskade rejält, vilket har gjort att vi än i dag är förhållandevis förskonade från resistensproblematiken. Stramas modell – där resistensen angrips från både myndighetsnivå och lokalt – expor­terades därefter till flera andra länder.

Otto Cars startade även nätverket React som väckte WHO:s förståelse för frågan och bidrog till att EU tog fram en handlingsplan. Nu har även FN antagit en deklaration för det globala arbetet, och i sin nyinrättade expertgrupp placerade generalsekreteraren ingen mindre än Otto Cars.

För att spinna vidare på Sisyfosmetaforen är stenen uppbaxad på backkrönet. Men för att den inte ska rulla ner igen gäller det att agera fort; expertgruppen Cars sitter i har bara två år på sig innan en rapport ska lämnas­ till FN:s generalförsamling. Innan dess måste företrädarna i gruppen få in kampen mot antibiotika­resistens i så många av unionens nya mål för hållbar utveckling som möjligt. Det är nämligen inte bara en hälsofråga, det handlar lika mycket om fattigdoms­bekämpning, hållbar djuruppfödning och miljö.

– Frågan passar in överallt men ingen­stans. Lösningen är komplex och man måste arbeta på så många plan samtidigt. Därför tror jag att det kan vara fruktbart att få in det i de nya målen, säger han och fortsätter:

– Om den här gruppen, och FN-systemet som helhet, tar sitt ansvar, då är vi definitivt på rätt väg. Då har det här äntligen blivit en global utvecklingsfråga och därmed en biståndsfråga. Men blir den inte det så misslyckas vi.

Otto Cars intresse för antibiotikaresistens väcktes redan på 1970-talet när han jobbade som infektionsläkare. På den tiden var det inte många läkare som förstod vad som hände om mirakelmedicinen överanvändes. Det insåg Cars när han reste till USA på läkar­konferenser, och kollegornas diskus­sioner som längst sträckte sig till läkemedlets effekt.

Men på infektionskliniken i Uppsala fanns en grupp eldsjälar.

– Det var mina fantastiska chefer och lärare. En av dem hade varit med innan anti­biotikan fanns och han lärde oss att vara otroligt försiktiga med det här läkemedlet, han förstod farorna, berättar Otto Cars.

Hans ögon blixtrar när han berättar om läkemedelsbolag som håller tillbaka utvecklingen av ny antibiotika och om hur EU-länder fortfarande säljer läkemedlet över disk. Han växlar mellan att beskriva resistensproblemet i medicinska termer och att måla upp politiska visioner för hur problemet ska kontrolleras. Kanske har det varit hans främsta styrka, förmågan att se och diskutera faran ur flera dimensioner.

– Vi är inte särskilt många som har jobbat i korridoren mellan vetenskap och politik. Att ha haft förmånen att översätta ett problem till politisk handling har varit urhäftigt, säger han.

Otto Cars berättar att han drivs av möjligheten att dela med sig av den kunskap han har samlat på sig under alla år som forskare. Men det handlar lika mycket om att betala tillbaka för tidigare generationers överutnyttjande av antibiotika.

– Jag ser det som en rättvisefråga; antibiotika är en resurs som min generation och den före har slösat bort. Detta är något jag måste göra för mina barnbarn, och jag har åtta stycken i dag. Kommer de att kunna få antibiotika om de får lunginflammation? Svaret är inte givet, säger han.

Sverige ligger som sagt hyfsat bra till när det gäller antibiotikaresistens. Bortsett från det arbete som Otto Cars har varit drivande i, blev vi redan 1986 första land att förbjuda antibiotika till djur i tillväxtfrämjande syfte. Men i takt med att vi reser allt mer och att utländska djur och livsmedel dagligen passerar över våra gränser håller trenden på att vända: de flesta typer av resistens ökar i Sverige och det är inte längre tal om att stoppa utvecklingen, konstaterar professorn.

– Det tråkiga är att det finns inga lösningar. Antibiotikaresistens har utvecklas till ett systemproblem som i framtiden bara kan hanteras och balanseras, säger han.

Otto Cars lutar sig tillbaka i sin trädgårdsstol och blickar upp mot tallarna som vajar i sjöbrisen. Sommarhemmet på Utö är verkligen idylliskt: tre små hus, alla med var sin veranda, som leder vägen ner till en guppande brygga vid vattnet. Där står det två stolar, en är Ottos och den andra hans hustrus. Det här är parets oas. En plats där Otto Cars genom åren har kunnat mellanlanda mellan sina uppdrag som en av förkämparna mot antibiotikaresistensen.

– Jag tänker bra här ute, sammanfattar han.

På ditt arbete också, misstänker­ jag?

– Mm, det gör jag i sömnen till och med. Jag har jobbat väldigt mycket genom åren och det här har sugit upp mycket av mitt tankearbete, säger han och kastar en blick mot sin hustru.
När är du nöjd?

– När regeringar i rika länder­ och biståndsgivare förstår att man måste stödja de fattiga ländernas uppbyggnad av ett hälsosystem med antibiotikafokus, då kan jag sätta mig här och inte jobba så mycket. Då får jag känna mig ganska nöjd.

Vinden ute på fjärden tilltar och den fastsurrade roddbåten guppar häftigt i vågorna. Otto Cars är tyst en stund innan han säger:

– Vi är inte där än, men jag fortsätter att tjata.

Hur hamnade jag här:

1971
Fick första vikariatet som underläkare på infektions­kliniken på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

1981
Disputerade i Uppsala och har sedan dess fortsatt att studera samspelet mellan antibiotika och bakterier.

1995
Bildade nationella nätverket Strama efter resistensproblem på daghem i Skåne.

Livsrådet:
Lita på din intuition.

2005
Det internationella engagemanget fick en stabil plattform i form av nätverket React, finaniserat av Sida.

2009
Medverkade som expert till regeringen under Sveriges ordförandeskap för EU.

2010
Ledde en konferens om det globala resistensproblemet i Uppsala. »Det var en väckarklocka för många länder.«

2017
Utsågs till en av experterna i FN:s nybildade koordineringsgrupp.