Etikprövningsnämndens tankevurpor

Över 2500 forskare har skrivit under ett upprop till riksdagen där de kritiserar etikprövningsmyndighetens arbete och kräver att systemet görs om. Initiativtagaren till uppropet är biträdande lektor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, Carl Öhman. Öhman som disputerade vid Oxford university, menar att systemet är ”otroligt formellt och byråkratiskt” samt att det skulle vara ett ”akut hot mot svensk samhällsvetenskap och humaniora.” Man skulle förenklat kunna hävda att etikprövningens avsikt att skydda människors integritet dels har blivit ett byråkratiskt hinder för forskning. Dels att forskare inte sällan upplever prövningens beslut som minst sagt godtyckliga. 

Det är den påstådda godtyckligheten och vad den kan innebära som jag tänkte diskutera i denna text. 

En bidragande orsak till debatten om etikprövning är utbytet som nyligen pågick i Svenska Dagbladet mellan forskarna Peter Esaiasson och Jacob Sohlberg å ena sidan och å andra sidan Johan Modin, direktör för Etikprövningsmyndigheten. Forskarna presenterade ett forskningsprojekt till Etikprövningsnämnden (EPM), som innebär att intervjua invånare i Hammarkullen och Biskopsgården om samhällsfrågor. Projektet fick först avslag. EPM:s bedömning av projektet var nämligen att ”riskerna inte uppvägs av den förväntade nyttan av projektet”.

Dessutom menar EPM att det inte skulle vara ”forskningsetiskt godtagbart att forskningspersoner inte får tillräcklig information. Etikprövningsmyndighetens uppdrag är att värna den enskilda människan i forskningen och forskningspersonerna måste få veta vad de kommer att vara med om och hur de kan ta till vara sina rättigheter.”

Överklagandenämnden godkände dock projektet och om några veckor är det igång.  

Enligt Esaiasson och Sohlberg skulle de vara medvetna om villkoren och de ”har liksom alla andra forskare som vill prata med människor formulerat ett så kallat deltagaravtal på 1,5 tätskrivna A4-sidor. Texten är utformad enligt EPM:s instruktioner.” Dessutom påpekar forskarna att de gjorde ett tillägg för att förtydliga vad de ville fråga respondenterna om. I tillägget skrev de ”Vi gör undersökningen för att det pratas mycket om (Biskopsgården/Hammarkullen) och många har dålig koll på hur man som boende tycker att det fungerar i området och hur man ser på samhället i stort. Vi frågar bland annat om hur du trivs i området, om du tänker flytta eller stanna kvar, vad du tycker om skolorna och andra institutioner i området, vad du gör för erfarenheter i området och på andra ställen i staden och hur mycket du litar på andra människor och politiker. För att kunna förstå likheter och skillnader mellan människors uppfattningar frågar vi också om bakgrundsfaktorer som din ålder, hur länge du bott i området och i Sverige, vilken utbildning du har, var du själv och dina föräldrar är födda och om du tillhör någon religion.”

Eftersom ingen får ta del av motiven bakom EPM:s beslut, återstår bara möjligheten att spekulera. Vad i just detta fall betyder det att ”Etikprövningsmyndighetens uppdrag är att värna den enskilda människan i forskningen och forskningspersonerna måste få veta vad de kommer att vara med om och hur de kan ta till vara sina rättigheter.”? 

Vem ska skyddas från vad och varför? Och hur kan en sådan bedömning göras att utan att riskera att bli godtycklig? 

En anonym källa nära problemet anser att det mest troliga är att det handlar om hur människor, som gjorde bedömningen inom EPM, uppfattar respondenterna eller de personer i Hammarkullen och Biskopsgården, som projektet avser.

Därmed är det inte långsökt att förstå EPM:s hemliga motiv som uttryck för någon form av förment omsorg om de tänkta respondenterna i Hammarkullen och Biskopsgården.  

Människor som forskarna vill intervjua bor nämligen i områden som länge har dolts bakom murar av ideologiskt färgade uppfattningar om orsakerna bakom problemen. Forskarna Bo Rothstein och Peter Esaiasson menar exempelvis att forskningen helt enkelt missat bland annat kriminella nätverk och att en av orsakerna till detta skulle kunna vara ”områdets ideologiska och politiska laddning.” Detta kan enligt forskarna ha lett till att forskning som ”velat ifrågasätta den etablerade bilden av integrationsproblematiken, som ett strukturellt problem drivet av majoritetsbefolkningens diskriminering, inte har kunnat verka inom området.” Men de ser också som en möjlig orsak ”den starka politiskt administrativa styrningen av denna forskning”. 

Man kan alltså hävda att bilden av vad som händer i vissa bostadsområden i Sverige har formats utifrån ideologisk övertygelse och över huvudena på de som bor där. Samtidigt har analyser och funderingar kring olika problem i dessa områden gjorts med förment försiktighet för att inte legitimera eller bidra till olika uttryck för stigmatisering av dessa områden.

Det vi aldrig kommer att få veta är hur EPM:s beslut hade blivit om en liknande ansökan hade gjorts för intervjuer med personer som bor på Södermalm eller Östermalm i Stockholm. Hade omsorgen varit den samma om intervjuerna hade riktats mot personer som kan anses tillhöra en välutbildad övremedelklass? Skulle även dessa anses behöva mer information om vad de ger sig in på? Hade det inte varit tillräckligt med deltagaravtal på 1,5 tätskrivna A4-sidor, utformad enligt EPM:s instruktioner och ett tillägg för att förtydliga frågor respondenterna kommer att få? Hade någon inom EPM bestämt sig för att sätta ner foten och överväga att ”riskerna inte uppvägs av den förväntade nyttan av projektet” i en studie om Östermalmsbornas syn på vissa samhällsfrågor? Förmodligen inte.  

Visserligen har beslutet sannolikt fattats utifrån genuin välvilja. Det är inte ondska som ligger bakom bedömningen att just de människor som bor i områden Esaiasson och Sohlberg vill undersöka skulle vara sämre rustade, än andra människor i Sverige, att förstå betydelsen av att låta sig intervjuas av forskare. Men det kan samtidigt lätt ses som en godtycklig bedömning, som dessutom stigmatiserar en viss befolkningsgrupps förmågor, utifrån deras bakgrund.  

I grund och botten handlar det då om det Adam Cwejman beskriver i sin bok Välviljans rasism; om hur antirasism gör människor till offer (Timbro 2015). Välviljans rasism kommer enligt Cwejman inte från något ont uppsåt. Snarare är den resultatet av en genuin ambition att bekämpa diskriminering och förtryck. Men samtidigt leder särbehandlingen av vissa människor, på grund av deras härkomst, till en annan form av rasism. 

Oavsett hur debatten kring etikprövningen slutar är det lätt att stämma in Rothsteins och Esaissons förhoppning. ”Vår förhoppning står till vetenskapliga ideal som nyfikenhet, öppenhet och empirisk noggrannhet (i motsats till ideologidriven forskning där svaren på frågorna är givna på förhand).”

***

Läs även: Vi måste göra upp med den socioekonomiska samhällslögnen

Läs även: Woke är bara ett uttryck för fanatism