Fågelarten som över en natt gick från fredlös till fridlyst

I våras fick skärgårdsbon Patrik Stenbäck avslag på sin ansökan om fiskelicens. Trots att han bara ville ta över ett oförändrat fiske efter en äldre fiskare ansåg Havs- och vattenmyndigheten att fisket bör upphöra av försiktighetsskäl för att skydda de sviktande bestånden av abborre, gös och gädda.

Räknat i kilo fisk motsvarar licensens omfattning vad 13 skarvar fångar konsumerar under en säsong. I Östergötland, där Patrik har sina fiskevatten, finns 35 000 skarvar. Konkurrensen om fisken innebär att det inte längre finns utrymme för småskaligt traditionellt skärgårdsfiske. 

"Varför väcker skarven så mycket känslor?", är en återkommande fråga i debattprogram och insändare. "Kan det vara för att den är stor och svart eller för att den smutsar ner på öar och skär?" 

Räkneexemplet med Patrik Stenbäcks fiskelicens visar att motståndet grundar sig på skarvens stora påverkan på fiskbestånden, mer än om känslor. Ansökan handlade om att få fiska och sälja 1,3 ton abborre, gädda och gös per år, på eget enskilt fiskevatten vid Björnö i Bråviken i norra Östergötland. Fiska får han, eftersom det handlar om eget vatten, men han får inte sälja fisken utan att inneha fiskelicens som beviljas av Havs- och vattenmyndigheten.

Enligt Naturvårdsverkets förvaltningsplan och vedertagen forskning fångar och äter en vuxen skarv i genomsnitt 0,5 kilo fisk per dygn. Med en uppehållstid på 200 dygn konsumerar en enda individ hundra kilo fisk per säsong. 13 skarvar äter alltså lika mycket fisk som den volym Patrik Stenbäck ansökte om för sin fiskelicens. Skarvens konsumtion är visserligen inte enbart inriktad på abborre, gädda, gös och ål, men undersökningar av maginnehåll visar att en betydande del av skarvens föda utgörs av de fyra arterna. Vid en analys av maginnehållet hos ett stort antal skarvar i Stockholms skärgård 2012 bestod 30 procent av abborre och 25 procent av gädda.

Den första häckningen av mellanskarv inträffade i Stockholms skärgård år 1994, några år tidigare i Östergötland, några år senare i Gävleborg och vidare norröver. Nu finns häckande skarvar i alla län utom Dalarna och Jämtland. De forskare som varnat för skarvens påverkan på fiskbestånden menar att arten redan från början borde ha klassats som invasiv och därmed inte skyddats av jaktförbud. Men mellanskarven är en underart av storskarv, och häckningar av storskarv har i historisk tid förekommit sporadiskt på västkusten. Storskarvens kärnområde finns på Atlantkusten. 

De båda underarterna fick emellertid det gemensamma namnet "storskarv" och åtnjuter därför samma skydd enligt EU:s fågeldirektiv. Mellanskarven kom därmed att betraktas som en inhemsk, icke jaktbar art. Nomenklaturen och klassningen anses som en seger för de ornitologiska intressen som vill skydda alla sorters skarv i svenska vatten. 

Mellanskarvens spridning och etablering i svenska vatten har sitt ursprung i två kolonier i Kalmarsund. Mark- och vattenägaren till Värnanäs egendom var fascinerad av fågeln och sägs ha lagt skarvägg i hägerbon för att etablera och studera arten (enligt uppgift från fastighetens dåvarande fiskearrendator). Han skyddade skarven från jakt inom egendomens gränser och fågeln kunde häcka i fred i anslutning till de två etablerade kolonierna.

Utanför Värnanäs egendom förhindrades dock skarven att sprida sig genom att skärgårdsbor och fiskare effektivt stoppade alla försök till etablering. Det var möjligt fram till dess att skarven togs upp som icke jaktbar art i EU:s fågeldirektiv. Arten gick "över en natt" från fredlös till fridlyst. Därmed blev det också straffbart att jaga eller störa skarvens häckningar och nyetableringar.

Sedan gick spridningen fort, både norrut längs ostkusten och till många större insjöar. 1994 etablerades alltså den första kolonin i Stockholms län.

Arten ökade för varje år. 2012 genomfördes en riksomfattande inventering och man kom fram till att det fanns 41 000 aktiva bon. Antalet vuxna fiskande fåglar beräknades till cirka 200 000 (varje bo multipliceras med fem för att även omfatta övriga icke häckande skarvar).

Forskarna trodde att 2012 var ett toppår, då arten stagnerade, eller till och med minskade lite. Under senare år har dock ökningen tagit fart igen och vid 2023 års inventering kom man fram till att det fanns 75 000 bon, alltså 375 000 fiskande mellanskarvar.

Med en konsumtion på 100 kilo fisk per skarv och säsong kan den sammanlagda predationen på fisk uppskattas till drygt 37 miljoner kilo fisk, varav en betydande del alltså utgörs av abborre, gädda, gös och ål.

Det mesta av fisken omvandlas i skarvarnas magar och tarmar till "guano", ett kraftigt gödselmedel, varav det mesta hamnar direkt i vattnet och bidrar till Östersjöns och insjöarnas övergödning.

Naturvårdsverket har kommit ut med tre nationella förvaltningsplaner för storskarv, 2002, 2013 och nu senast i november 2023. Mål nummer ett i den senaste planen är, fortfarande, att upprätthålla gynnsam bevarandestatus och bevara ett livskraftigt bestånd av storskarv i Sverige. Som mål nummer två ska negativ påverkan av predation från storskarv minimeras i områden av särskild vikt för fiskbeståndens bevarande.

Något mål eller någon beräkning av hur mycket skarv svenska fiskevatten tål finns inte i planen.

Det finns möjligheter till skyddsjakt, med skjutvapen eller andra metoder, inom ramen för EU:s fågeldirektiv, där länsstyrelserna kan ge tillstånd i varje enskilt fall. 

Mål och inriktning på förvaltningen av skarv skiljer sig mellan olika län. Stockholms är det enda län där den regionala planen innehåller ett kvantitativt mål. Länsstyrelsen i Stockholm säger att antalet skarvbon bör minskas till 3 000 senast år 2030, jämfört med 6 922 bon när planen skrevs 2019-2020. Stockholms ornitologiska förening har kallat planen "det största organiserade massdödandet en svensk myndighet beslutat om".

Upprepade insatser i södra skärgården runt den stora fjärden Mysingen, Nynäshamn och Dalarö innebar att häckningen upphörde helt vid flera stora kolonier. Ändå ökade antalet bon och häckande skarvar i länet igen 2022 och 2023 och nådde nästan samma nivå som 2019.

Stockholms länsfiskekonsulent Henrik C Andersson är doc k inriktad på att nå förvaltningsplanens mål om högst 3 000 häckande par till 2030.

– Vi vet var den senaste expansionen har skett och vi kommer att sätta in massiva insatser under kommande år, säger han.

Ökningen har bland annat skett i Stora Värtan norr om Lidingö, ganska nära Stockholms tätortsbebyggelse. 

– Inför säsongen 2025 har vi i fiskefunktionen föreslagit ett projekt i samverkan mellan bland andra Länsstyrelsen, Stockholms stad och flera organisationer, säger Henrik C Andersson. Myndigheterna kommer då att tillhandahålla båtar och gratis ammunition till utbildade jägare för att möta ankommande skarvar i vår. Delar av satsningen ska finansieras med viltskademedel och EU-stöd via Jordbruksverket.

Meningen är att 2025 ska bli det år då trenden vänder på allvar.

– Vi kommer att använda de metoder som står till buds och som har visat sig fungera, säger Henrik C Andersson.

En mindre del av skarvarna kommer att skjutas på plats medan de flesta kommer att söka sig nya häckningsplatser.

– Då gäller det för grannlänen att vässa sina förvaltningsplaner. Vi kommer att skicka Stockholms skarvar till Uppland, Sörmland, Östergötland och Gävleborg och kanske ännu längre bort. Och ska man kunna göra något åt skarvbeståndet i stort måste alla län vara inne på samma linje, säger Henrik C Andersson. 

***

Läs även: Avhoppad klimataktivist vänder på steken

Läs även: Energiomställningen som inte existerar