Forskare ger Platon rätt om illusorisk värld
Hur kan vi vara säkra på att den verklighet vi uppfattar med våra fem sinnen är den ”riktiga”? Det kan vi inte.
Toppbild: TT
Hur kan vi vara säkra på att den verklighet vi uppfattar med våra fem sinnen är den ”riktiga”? Det kan vi inte. I själva verket talar mycket för att vi vandrar runt i någon form av simulering. Allt fler forskare och tänkare ser det så. Och det gjorde redan Platon.
I den banbrytande filmen The Matrix, som fyllde 25 år i fjol, tar hjälten Neo (anagram för ”the One”) det röda pillret, vaknar upp ur den påtvingade dröm han levt i och ser den egentliga verkligheten. Hade han tagit det blå pillret hade han drömt vidare i salig okunskap om sitt och sina medmänniskors dystra läge. Intelligenta maskiner har nämligen skapat en simulerad verklighet för att distrahera oss människor från det kusliga faktum att vi i själva verket används som maskinernas energikälla.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Filmens förklaring till skenvärlden må vara långsökt, men själva idén att det vi upplever med våra fem sinnen är någon form av pålagd matris har funnits lika länge som människan kunnat reflektera över sin verklighet.
Inom hinduism och buddhism står begreppet maya för sinnevärldens illusoriska verklighet, som döljer den egentliga, icke-materiella verkligheten, atman. Det blå respektive det röda pillrets världar, skulle man kunna säga.
I den västerländska traditionen föddes idén under det fjärde århundradet före Kristus. Varje gång du hör en västerländsk variant på illusions-temat kan du säga: ”Platon sade det först”.
Han gjorde det med en liknelse: En grupp människor sitter fjättrade i en grotta, vända mot grottans inre vägg. Bakom dem finns en mur, och bakom muren brinner en eld. De fjättrade människorna är djupt fokuserade på de skuggor som elden kastar på väggen framför dem. De tror att skuggvärlden är allt som finns. I själva verket finns det förstås en ”verkligare” verklighet bakom muren, som ger upphov till skuggorna. Om någon skulle lyckas lösgöra sig och och ta sig runt muren, kanske till och med ut ur grottan, skulle hon se de verkliga föremålen och förstå att hennes liv varit ett sken.
När vi får en kreativ idé ser vi något perfekt för vår inre syn, men det vi sedan skapar i den fysiska världen blir aldrig fullständigt bra.
Med grottliknelsen illustrerade Platon skillnaden mellan sinnevärlden och det han kallade idévärlden. Han menade att den fysiska världen är en ofullständig återgivning, eller en approximation, av en underliggande idévärld där allt är perfekt. Där finns idén om hunden, idén om huset och idén om rödhet eller blåhet.
När vi får en kreativ idé ser vi något perfekt för vår inre syn, men det vi sedan skapar i den fysiska världen blir aldrig fullständigt bra. Ska vi snickra en stol visualiserar vi inte en rank stol, men ett visst mått av rankhet blir ändå resultatet.
Geometriska former är tydliga exempel. En cirkel är fullständig som idé, men det är omöjligt för en människa att rita en perfekt cirkel, och inte ens med modern teknik kan en cirkel i den fysiska världen bli hundraprocentigt symmetrisk ner på nanonivå.
Samma år som dubbeluppföljaren till The Matrix hade premiär, 2003, publicerade den svenskättade Oxfordfilosofen Nick Bostrom en vetenskaplig artikel där han resonerade sig fram till att sannolikheten att vi lever i en simulering är större än att vi inte gör det.
Artikeln fick kanske inget stort genomslag vid köksborden runt om i världen, men filosofiskt orienterade kretsar skakades om lite. Flera andra tänkare hakade på och räknade ytterligare på sannolikheten. Någon kom fram till att, jodå, Bostrom har rätt, någon annan att sannolikheten är 50–50 och ytterligare någon att det här troligen inte är en simulering och att det för övrigt egentligen inte är meningsfullt att försöka besvara frågan vetenskapligt eftersom tesen inte kan falsifieras.
Även om Bostroms hypotes är spejsad är den i grunden konventionellt materialistisk. Premissen är att det är en framtida avancerad version av oss själva som har skapat den simulerade värld vi upplever här och nu, inklusive dess avatarer (det vill säga vi).
Det är också den utgångspunkt de flesta andra har haft som ventilerat Bostroms teori. Den populära astrofysikern Neil deGrasse Tyson säger i en intervju med Larry King att det är svårt att argumentera emot möjligheten av en simulering.
”Tänk på vår datorkraft i dag. Tänk dig att den fortsätter att öka. Du kommer till slut att kunna bygga upp spelvärldar med fysikaliska lagar som du bestämmer och med karaktärer som du ger föreställningen om fri vilja. Karaktärerna kanske bestämmer sig för att bygga datorer, och när de gjort det kanske de vill bygga spelvärldar med karaktärer som ges föreställningen om fri vilja. Och så får du simuleringar hela vägen.”
Den egensinniga entreprenören och numera även politikern Elon Musk är en annan tongivande person som flera gånger sagt att han tycker argumenten för simulering är väldigt starka.
”Om man räknar med någon som helst förbättring av datorkapaciteten över tid – en procent, en tiondels procent per år – kommer till slut spel att bli omöjliga att skilja från verkligheten”, säger Musk på Joe Rogans podd.
Projektion av ett bakomliggande medvetande?
Vad västerländska debattörer hittills inte riktigt vågat öppna för är om vi snarare har att göra med en simulering som har icke-fysiskt ursprung, det vill säga är skapad i ett slags platonsk idévärld. Den brittiska forskaren Simon Duan har utvecklat en teori som utgår från Platon och som förenar medvetande, sinne och materia. Han kallar den ”platonsk beräkning". Enligt teorin är denna fysiska värld en ändlig och formbar simulering, skapad av den underliggande ”riktiga” verkligheten, som i Duans termer är metamedvetandet, som vi alla är aspekter av. Religiöst lagda skulle sannolikt kalla Duans metamedvetande för Brahma, Dao eller Gud.
Metamedvetandet, eller den rena kreativiteten, som Duan också kallar det, är i sig innehållslöst men har oändlig potential. Den tredimensionella simulering vi vandrar omkring i renderas, som det heter på datorspråk, av metamedvetandets "platonska dator" utanför rumtiden.
Men varför?
– Den rena kreativiteten vill uppleva sig själv, så den skapar oupphörlig mångfald, säger Simon Duan.
Vi vet alla att den fysiska världen förfaller. Inget är beständigt utan måste underhållas och upprätthållas. Vi är så vana vid det att de flesta inte ens reflekterar över att det skulle kunna vara något lurt med det. Men om man utgår från att det finns en idévärld, eller ett metamedvetande, blir förfallet ett bevis för att detta inte kan vara den ultimata verkligheten.
Simon Duan pekar på ett annat indicium: att vårt universum är ändligt. Det verkar finnas en minsta byggsten, som Duan kallar voxel (ungefär volym-pixel). Enligt det som kallas Zenons paradox borde en pil aldrig nå sitt mål när den skjuts i väg, eftersom alla avstånd kan delas i oändlighet (först är halva avståndet kvar, sedan en fjärdedel, sedan en åttondel och så vidare), men det faktum att den gör det visar att det måste finnas en minsta volymenhet i detta universum. En yttersta verklighet, däremot, är kontinuerlig och därför bortom tid och rum, menar Duan.
Det finns fler revor i den fysiska väv vi är så vana vid. Kan rentav ljusets hastighet, en konstant, vara ett belägg för simuleringsteorin?
”Den förblir densamma oberoende av observatörens hastighet, den observeras som en maxgräns, den är oförklarlig enligt universums fysik och den är absolut. Ljusets hastighet är en artefakt som visar att vi lever i ett simulerat universum”, menar Fouad Khan, redaktör på vetenskapstidskriften Nature.
Kan det vi upplever med våra sinnen vara en projektion av ett bakomliggande medvetande?
Den brittiska fysikern Melvin Vopson upptäckte 2022 en ny fysikalisk lag, som han menar också stöder simuleringsteorin. Enligt termodynamikens andra huvudsats ökar graden av oordning i ett system över tid, alternativt förblir konstant. Men Vopson fann att när det gäller information i ett system minskar graden av oordning över tid, alternativt förblir konstant.
”Att överflödig information avlägsnas liknar processen när en dator tar bort eller komprimerar skräpkod för att spara lagringsminne och optimera energiförbrukning. Det här stöder idén att vi lever i en simulering”, säger Vopson i en artikel från Portsmouths universitet.
Enligt Vopson är information universums grundläggande byggsten och utgör den gäckande ”mörka materien” i kosmos.
Fysiken närmar sig alltså på många sätt uråldriga teser om verklighetens natur. Det som brukar kallas religiöst eller andligt börjar delvis smälta samman med vetenskap. Kan det vi upplever med våra sinnen vara en projektion av ett bakomliggande medvetande?
Kognitionsforskaren Donald Hoffman vid Kaliforniens universitet kom för några år sedan ut med boken The case against reality, ungefär Vad som talar emot verkligheten. Hans tes är att den fysiska världen är ett slags gränssnitt, där ”medvetna agenter”, exempelvis människor, verkar.
Det innebär att det våra fysiska sinnen signalerar till oss är en illusion, men det är en funktionell och evolutionärt användbar illusion, enligt Hoffman. Det vore omöjligt att leva i den fysiska världen om vi hela tiden såg maskineriet ”under huven”. Den liknelse Hoffman ofta använder är ikonerna på ett datorskrivbord. Hur många av oss skulle klara att använda en dator om vi i stället för prydliga mappar och tumnagelbilder möttes av en härva av kodsträngar?
Filosofen och datavetaren Bernardo Kastrup är inne på samma spår. Kastrups metafor är cockpiten på ett modernt flygplan. Piloterna kan utan problem flyga endast med hjälp av instrumenten. De behöver inte ens titta ut genom fönstret, där den verkliga verkligheten visar sig. Vi människor har blivit så vana vid att ”flyga med hjälp av instrumenten”, det vill säga att bara lita på sinnevärlden, att vi tror att instrumenten är hela verkligheten. Det är ett ”rookie-misstag”, enligt Kastrup. Platon hade nickat instämmande.
Ju mer fysiker tränger in i kvantvärlden, desto tydligare blir det att materia i grunden inte finns. Längst ner, längst in, är allt vibration, och universums fysiska konstanter upphör att ha någon mening.
”Rumtiden är utdömd”, säger Donald Hoffman.
”Det är något annat som är basverkligheten. Rumtiden är en approximation”, säger Stanfordfysikern Adam Brown.
Lever vi alltså i en simulering? En approximation? En illusion?
Man behöver förstås inte använda sådana termer, men insikten att den newtonska fysiska verklighet vi upplever med våra sinnen inte är den ultimata verkligheten har väntat på att bli allmänt spridd även i västvärlden sedan kvantfysiken föddes för hundra år sedan.
Läskigt eller spännande? Det bestämmer du. Mystiskt är livet redan. Kanske är vi helt enkelt på väg att få en ny, rikare syn på vad naturen, världen, universum egentligen är. Och så får Platon rätt till slut, efter två och ett halvt tusen år.
***
Läs även: Drömmen om Atlantis kan visa sig sann
Hur kan vi vara säkra på att den verklighet vi uppfattar med våra fem sinnen är den ”riktiga”? Det kan vi inte. I själva verket talar mycket för att vi vandrar runt i någon form av simulering. Allt fler forskare och tänkare ser det så. Och det gjorde redan Platon.
I den banbrytande filmen The Matrix, som fyllde 25 år i fjol, tar hjälten Neo (anagram för ”the One”) det röda pillret, vaknar upp ur den påtvingade dröm han levt i och ser den egentliga verkligheten. Hade han tagit det blå pillret hade han drömt vidare i salig okunskap om sitt och sina medmänniskors dystra läge. Intelligenta maskiner har nämligen skapat en simulerad verklighet för att distrahera oss människor från det kusliga faktum att vi i själva verket används som maskinernas energikälla.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Filmens förklaring till skenvärlden må vara långsökt, men själva idén att det vi upplever med våra fem sinnen är någon form av pålagd matris har funnits lika länge som människan kunnat reflektera över sin verklighet.
Inom hinduism och buddhism står begreppet maya för sinnevärldens illusoriska verklighet, som döljer den egentliga, icke-materiella verkligheten, atman. Det blå respektive det röda pillrets världar, skulle man kunna säga.
I den västerländska traditionen föddes idén under det fjärde århundradet före Kristus. Varje gång du hör en västerländsk variant på illusions-temat kan du säga: ”Platon sade det först”.
Han gjorde det med en liknelse: En grupp människor sitter fjättrade i en grotta, vända mot grottans inre vägg. Bakom dem finns en mur, och bakom muren brinner en eld. De fjättrade människorna är djupt fokuserade på de skuggor som elden kastar på väggen framför dem. De tror att skuggvärlden är allt som finns. I själva verket finns det förstås en ”verkligare” verklighet bakom muren, som ger upphov till skuggorna. Om någon skulle lyckas lösgöra sig och och ta sig runt muren, kanske till och med ut ur grottan, skulle hon se de verkliga föremålen och förstå att hennes liv varit ett sken.
När vi får en kreativ idé ser vi något perfekt för vår inre syn, men det vi sedan skapar i den fysiska världen blir aldrig fullständigt bra.
Med grottliknelsen illustrerade Platon skillnaden mellan sinnevärlden och det han kallade idévärlden. Han menade att den fysiska världen är en ofullständig återgivning, eller en approximation, av en underliggande idévärld där allt är perfekt. Där finns idén om hunden, idén om huset och idén om rödhet eller blåhet.
När vi får en kreativ idé ser vi något perfekt för vår inre syn, men det vi sedan skapar i den fysiska världen blir aldrig fullständigt bra. Ska vi snickra en stol visualiserar vi inte en rank stol, men ett visst mått av rankhet blir ändå resultatet.
Geometriska former är tydliga exempel. En cirkel är fullständig som idé, men det är omöjligt för en människa att rita en perfekt cirkel, och inte ens med modern teknik kan en cirkel i den fysiska världen bli hundraprocentigt symmetrisk ner på nanonivå.
Samma år som dubbeluppföljaren till The Matrix hade premiär, 2003, publicerade den svenskättade Oxfordfilosofen Nick Bostrom en vetenskaplig artikel där han resonerade sig fram till att sannolikheten att vi lever i en simulering är större än att vi inte gör det.
Artikeln fick kanske inget stort genomslag vid köksborden runt om i världen, men filosofiskt orienterade kretsar skakades om lite. Flera andra tänkare hakade på och räknade ytterligare på sannolikheten. Någon kom fram till att, jodå, Bostrom har rätt, någon annan att sannolikheten är 50–50 och ytterligare någon att det här troligen inte är en simulering och att det för övrigt egentligen inte är meningsfullt att försöka besvara frågan vetenskapligt eftersom tesen inte kan falsifieras.
Även om Bostroms hypotes är spejsad är den i grunden konventionellt materialistisk. Premissen är att det är en framtida avancerad version av oss själva som har skapat den simulerade värld vi upplever här och nu, inklusive dess avatarer (det vill säga vi).
Det är också den utgångspunkt de flesta andra har haft som ventilerat Bostroms teori. Den populära astrofysikern Neil deGrasse Tyson säger i en intervju med Larry King att det är svårt att argumentera emot möjligheten av en simulering.
”Tänk på vår datorkraft i dag. Tänk dig att den fortsätter att öka. Du kommer till slut att kunna bygga upp spelvärldar med fysikaliska lagar som du bestämmer och med karaktärer som du ger föreställningen om fri vilja. Karaktärerna kanske bestämmer sig för att bygga datorer, och när de gjort det kanske de vill bygga spelvärldar med karaktärer som ges föreställningen om fri vilja. Och så får du simuleringar hela vägen.”
Den egensinniga entreprenören och numera även politikern Elon Musk är en annan tongivande person som flera gånger sagt att han tycker argumenten för simulering är väldigt starka.
”Om man räknar med någon som helst förbättring av datorkapaciteten över tid – en procent, en tiondels procent per år – kommer till slut spel att bli omöjliga att skilja från verkligheten”, säger Musk på Joe Rogans podd.
Projektion av ett bakomliggande medvetande?
Vad västerländska debattörer hittills inte riktigt vågat öppna för är om vi snarare har att göra med en simulering som har icke-fysiskt ursprung, det vill säga är skapad i ett slags platonsk idévärld. Den brittiska forskaren Simon Duan har utvecklat en teori som utgår från Platon och som förenar medvetande, sinne och materia. Han kallar den ”platonsk beräkning”. Enligt teorin är denna fysiska värld en ändlig och formbar simulering, skapad av den underliggande ”riktiga” verkligheten, som i Duans termer är metamedvetandet, som vi alla är aspekter av. Religiöst lagda skulle sannolikt kalla Duans metamedvetande för Brahma, Dao eller Gud.
Metamedvetandet, eller den rena kreativiteten, som Duan också kallar det, är i sig innehållslöst men har oändlig potential. Den tredimensionella simulering vi vandrar omkring i renderas, som det heter på datorspråk, av metamedvetandets ”platonska dator” utanför rumtiden.
Men varför?
– Den rena kreativiteten vill uppleva sig själv, så den skapar oupphörlig mångfald, säger Simon Duan.
Vi vet alla att den fysiska världen förfaller. Inget är beständigt utan måste underhållas och upprätthållas. Vi är så vana vid det att de flesta inte ens reflekterar över att det skulle kunna vara något lurt med det. Men om man utgår från att det finns en idévärld, eller ett metamedvetande, blir förfallet ett bevis för att detta inte kan vara den ultimata verkligheten.
Simon Duan pekar på ett annat indicium: att vårt universum är ändligt. Det verkar finnas en minsta byggsten, som Duan kallar voxel (ungefär volym-pixel). Enligt det som kallas Zenons paradox borde en pil aldrig nå sitt mål när den skjuts i väg, eftersom alla avstånd kan delas i oändlighet (först är halva avståndet kvar, sedan en fjärdedel, sedan en åttondel och så vidare), men det faktum att den gör det visar att det måste finnas en minsta volymenhet i detta universum. En yttersta verklighet, däremot, är kontinuerlig och därför bortom tid och rum, menar Duan.
Det finns fler revor i den fysiska väv vi är så vana vid. Kan rentav ljusets hastighet, en konstant, vara ett belägg för simuleringsteorin?
”Den förblir densamma oberoende av observatörens hastighet, den observeras som en maxgräns, den är oförklarlig enligt universums fysik och den är absolut. Ljusets hastighet är en artefakt som visar att vi lever i ett simulerat universum”, menar Fouad Khan, redaktör på vetenskapstidskriften Nature.
Kan det vi upplever med våra sinnen vara en projektion av ett bakomliggande medvetande?
Den brittiska fysikern Melvin Vopson upptäckte 2022 en ny fysikalisk lag, som han menar också stöder simuleringsteorin. Enligt termodynamikens andra huvudsats ökar graden av oordning i ett system över tid, alternativt förblir konstant. Men Vopson fann att när det gäller information i ett system minskar graden av oordning över tid, alternativt förblir konstant.
”Att överflödig information avlägsnas liknar processen när en dator tar bort eller komprimerar skräpkod för att spara lagringsminne och optimera energiförbrukning. Det här stöder idén att vi lever i en simulering”, säger Vopson i en artikel från Portsmouths universitet.
Enligt Vopson är information universums grundläggande byggsten och utgör den gäckande ”mörka materien” i kosmos.
Fysiken närmar sig alltså på många sätt uråldriga teser om verklighetens natur. Det som brukar kallas religiöst eller andligt börjar delvis smälta samman med vetenskap. Kan det vi upplever med våra sinnen vara en projektion av ett bakomliggande medvetande?
Kognitionsforskaren Donald Hoffman vid Kaliforniens universitet kom för några år sedan ut med boken The case against reality, ungefär Vad som talar emot verkligheten. Hans tes är att den fysiska världen är ett slags gränssnitt, där ”medvetna agenter”, exempelvis människor, verkar.
Det innebär att det våra fysiska sinnen signalerar till oss är en illusion, men det är en funktionell och evolutionärt användbar illusion, enligt Hoffman. Det vore omöjligt att leva i den fysiska världen om vi hela tiden såg maskineriet ”under huven”. Den liknelse Hoffman ofta använder är ikonerna på ett datorskrivbord. Hur många av oss skulle klara att använda en dator om vi i stället för prydliga mappar och tumnagelbilder möttes av en härva av kodsträngar?
Filosofen och datavetaren Bernardo Kastrup är inne på samma spår. Kastrups metafor är cockpiten på ett modernt flygplan. Piloterna kan utan problem flyga endast med hjälp av instrumenten. De behöver inte ens titta ut genom fönstret, där den verkliga verkligheten visar sig. Vi människor har blivit så vana vid att ”flyga med hjälp av instrumenten”, det vill säga att bara lita på sinnevärlden, att vi tror att instrumenten är hela verkligheten. Det är ett ”rookie-misstag”, enligt Kastrup. Platon hade nickat instämmande.
Ju mer fysiker tränger in i kvantvärlden, desto tydligare blir det att materia i grunden inte finns. Längst ner, längst in, är allt vibration, och universums fysiska konstanter upphör att ha någon mening.
”Rumtiden är utdömd”, säger Donald Hoffman.
”Det är något annat som är basverkligheten. Rumtiden är en approximation”, säger Stanfordfysikern Adam Brown.
Lever vi alltså i en simulering? En approximation? En illusion?
Man behöver förstås inte använda sådana termer, men insikten att den newtonska fysiska verklighet vi upplever med våra sinnen inte är den ultimata verkligheten har väntat på att bli allmänt spridd även i västvärlden sedan kvantfysiken föddes för hundra år sedan.
Läskigt eller spännande? Det bestämmer du. Mystiskt är livet redan. Kanske är vi helt enkelt på väg att få en ny, rikare syn på vad naturen, världen, universum egentligen är. Och så får Platon rätt till slut, efter två och ett halvt tusen år.
***
Läs även: Drömmen om Atlantis kan visa sig sann
