Ny plan på att göra avloppsvatten till dricksvatten

Intill en smal grusväg kantad av vindkrökt, solgul ölandstok, på nordvästra Öland, ligger blygsamt låga byggnader. Vid en första anblick är det svårt att tro att de rymmer det som betraktas som framtidslösningen på hur delar av landet ska säkra sitt dricksvatten. Kommuner vallfärdar hit för att få inspiration.

Roger Lundby-Persson, VA-ingenjör vid avsaltningsanläggningen i Sandvik, öppnar dörren till en sandgrå stuga vid bukten. Här inne finns en pumpstation som via ett 700 meter långt rör från 28 meters djup för in havsvatten från Östersjön för att göra det drickbart. Han lyfter upp en lucka och  blickar ner mot råvattnets kluckande svalg. Trots att vattnet tas direkt ur havet kommer inga fiskar in.

– Det enda vi har hittat är en liten spigg i ett filter, små snäckor och långtrådiga sjögräs.

Allt detta tas bort liksom saltet och renas genom så kallad omvänd osmos: att genom högt tryck tvinga saltvatten genom ett membran som bara släpper igenom vattenmolekyler.

Planen föddes, som så ofta är fallet, ur en kris: För fem år sedan då vintern hade varit torr ökade oron hos Borgholms kommunpolitiker i takt med de sjunkande grundvattennivåerna. Hur skulle ön klara sommaren, med vattenslukande turister och sommargäster?

Vattentransporter från fastlandet och en ledning till Kalmar kunde klara problemet tillfälligt, men en mer långsiktig lösning var brådskande. Räddningen blev den till synes outsinliga källa som i generöst skummande vågor kastar sig mot den slänt där pumpstationen nu står.

Ett enigt kommunfullmäktige fattade beslut om avsaltningsverket. I januari 2017 stod det på plats. Prislappen var 85 miljoner kronor, plus 28 miljoner för transportledningar.

– Vi hade aldrig klarat vattenkrisen utan Sandvik, säger Roger Lundby-Persson.

Och nu vill flera kommuner ta efter. Den lilla anläggningen har fått besök från Sölvesborg, Karlskrona, Ronneby och Åland. Även Karlshamn, Lysekil och Smögen har slagit larm om låga vattennivåer och överväger att bygga avsaltningsverk.

– Vi har en oändlig källa därute, säger Roger Lundby-Persson med blicken riktad ut över sundet, innan vi går den branta ståltrappan ner under havsytan – där vattnet är kallare och klarare – till tre pumpar som tar in 6 000 kubikmeter vatten per dag. Hälften av det filtreras till dricksvatten, resten släpps åter ut i havet som koncentrerat saltvatten.

Men det är inte bara att ösa in varsomhelst ifrån denna källa. Det viktiga är att lägga intagspunkten på en plats där man kan nå djupet, annars får man bara grumligt ytvatten, med risk för alger.

Roger Lundby-Persson guidar vattnets gång från hav via pumpstation till anläggning med tätt liggande rör av intagssilar som minskar partiklar, via avsaltning och mineraliseringsfilter. Sedan ut i de robusta reservoarerna vid vindsnurrorna, och slutligen till UV-ljuset,  som tar bort mikroorganismer.

Omkring 2 300 hushåll får sitt dricksvatten härifrån i ett område som sträcker sig mot Borgholm, Sandvik, Köpingsvik och upp mot byn Löttorp några kilometer norrut.

– De har märkt ett uppsving, med renare vatten, och högre tryck sommartid, säger Roger Lundby-Persson.

Har ölänningarna dricksvattnet tryggat nu?

Nej, blir svaret. Verket producerar 3 000 kubikmeter dricksvatten per dag. Den totala förbrukningen i området sommartid ligger på 10 000–11 000 kubikmeter. Och om torka får de vanliga grundvattentäkterna att producera knapert finns inte mer att hämta i avsaltningsverket. Visst kan man i teorin utöka produktionen med 50 procent. Men för att få ut vattnet i ledningsnätet måste man förbättra de små, tunna ledningsnäten, vilket blir dubbelt så dyrt som att bygga själva vattenverket.

Även vid det långt saltare Medelhavet renas havsvatten till dricksvatten.

I Torino har italienska ingenjörer utvecklat en teknologi för att dessutom göra större mängder havsvatten drickbart med hjälp av solenergi vid en flytande anläggning. Flera industripartners har redan visat intresse för soldestillatorn, berättar Matteo Fasano, en av forskarna vid Clean water center i Torino.

– Coronapandemin har bromsat upp lite, men vi har redan prövat tekniken i liten skala i Ligurien, säger han.

I Italien förekommer vattenbrist i söder och på öarna.

– Klimatförändringar och torka kan vara ett skäl. Lokalt kan det också vara bristande anläggningar, säger Mtatteo Fasano. Vid kusten orsakar också ett överutnyttjande av grundvattnet ofta intrång av saltvatten i sötvattenområden.

Men medan delar av Sverige och länder kring Medelhavet vill låta havet släcka dricksvattenbristen, tvivlar andra på metoden som framtidsmodell. Kenneth Persson, professor i teknisk vattenresurslära vid Lunds universitet:

– Den är en nödlösning, som mest täcker brister i investeringar som kunde ha gjorts för att bättre ta vara på grundvattnet.

Utöver torkan, beror vattenbristen på att investeringarna inte legat i takt med en växande befolkning, anser han.

– Om Ölands markägare jobbade för att låta det regn som faller mellan september och april stanna i marken längre, dämmas upp, skulle regnet bättre tas tillvara, och fylla på grundvattnet.

I stället för havsvatten ser Kenneth Persson en billigare och mindre energikrävande dricksvattenmodell, som vid ett första intryck inte tycks lika aptitlig som den skummande bukten vid Ölands ängar: återanvändning av avloppsvatten.

– För att få bort salterna i havsvatten krävs en större mängd energi än om vi renar avloppsvatten, som bara innehåller dubbelt så mycket salt som kranvatten.

[caption id="attachment_645977" align="alignnone" width="991"] Vid havsvattenpumparna. Roger Lundby-Persson tror inte på idén att använda renat avloppsvatten som dricksvatten.[/caption]

Redan nu renas ju vårt avloppsvatten i reningsanläggningar. I Stockholm går avloppsvatten ut i skärgården och släpps ut i Östersjön. Ryaverken i Göteborg har i sin tur en ledning ut i Kattegatt. Västra Skåne leder det renade avloppsvattnet ut i Öresund, längre inåt landet släpper reningsverken ut avlopp i vattendrag och sjöar.

Indirekt använder vi alltså redan nu några få procent av det avloppsvatten som tas in i de vattenverk där vårt dricksvatten görs. Men någon direkt återanvändning av renat avloppsvattnet finns ännu inte; vilket Kenneth Persson ser som ett resursslöseri.

– I stället för att släppa ut det först, bör vi ta det renade avloppsvattnet från reningsverket och leda det in i ett välbyggt vattenverk.

När man renar havsvatten blir mängden vatten du kan rena till dricksvatten i bästa fall 50 procent. Tas avloppsvatten in, kan däremot 98–99 procent återanvändas. Där finns ju så lite salt. Dessutom har man avloppsvattnet på plats där människor bor, framhåller Kenneth Persson, och den vattenmängd som snurrar runt blir mer okänslig för perioder av torka.

Som förebild till hur man ska använda vattensystemen i samhället framhåller han människokroppen.

– I samhället tar vi in prima dricksvatten och släpper ut det direkt. Det gör inte kroppen utan den har njurar, tjocktarm – eleganta system som återanvänds. Det blir också enklare att få folk att vårda det vatten man släpper ut om man vet att man ska dricka det.

Risken att vattnet inte blir helt rent är betydligt större när det gäller havsvatten, enligt Kenneth Persson och misslyckas man med avsaltning kan njurarna skadas.

Men han talar delvis i egen sak. Styrelsen i det regionala vattenbolaget Sydvatten i sydvästra Skåne, där Kenneth Persson är ledamot, gjorde nyligen en förfrågan till ett företag om att ta vara på Malmös avloppsvatten genom att bygga en återanvändningsanläggning. Vattnet ska då direkt fångas in från avloppsreningsverket, och i samma anläggning renas till dricksvatten. Rent tekniskt vet man hur det ska gå till. I Namibia har man använt avloppsvatten till dricksvatten i snart 60 år, i Singapore i snart 20 år, och i Texas, USA, i snart 30.

Men det låter inte särskilt lockande?

– Nej. Även om vattnet genomgår en rejäl rening, behöver vi övervinna den psykologiska äckelkänslan.

Är det ens möjligt?

Inte enligt Roger Lundby-Persson. Han pekar mot det lilla avloppsreningsverket i byggnaden intill avsaltningsanläggningen.

– Skulle vi koppla in det renade avloppsvattnet ut i havet, föra det direkt in hit för att rena till dricksvatten, skulle inte många dricka vattnet härute.

Visst, det skulle bli billigare, medger han. Men avloppsvatten väcker känslor. Det finns rent av ett motstånd mot att använda renat avloppsvatten till åkerbruk.

Östersjön är inte särskilt ren …?

– Nej, men vi ser till att inga föroreningar kommer i dricksvattnet och är 99,99 procent säkra på att vi inte får in alger. Det skulle direkt synas i de höga värdena, säger Roger Lundby-Persson.

En bit söderut på ön har kycklingfabriken Guldfågelns slakteri vid Mörbylånga sedan ett par år blivit en del av lösningen på vattenbristen. Här görs numera dricksvatten av det industrivatten som Guldfågeln använt sig av. Bräckt vatten och processvatten som renats från fabriken, renas igen, först i industrireningsverket, sedan i kommunens reningsverk. Med tillsatta mineraler har detta blivit vad kommunen har stoltserat med att kalla rent dricksvatten. Det påstås dock att invånare i kommunen har klagat på att vattnet smakar – kyckling.

Och kanske är det just ren psykologi som till stor del färgar vår smak – det vi önskar är rent källklart vatten.

Antagligen sitter den smak av hav jag tycker mig känna i ett glas vatten i närheten av Sandvik lika mycket i huvudet som en påstådd smak av kyckling vid vattnet i Mörbylånga, och beror troligen mest på att vattnet avsmakas just – vid havet.

***

FAKTA: Omvänd osmos renar vattnet

1959 uppfanns membrantekniken, och på 1970-talet började man avsalta havsvatten mer storskaligt.

Omvänd osmos är i dag den domi­nerande tekniken för avsaltning i Sverige. Med högt tryck tvingas saltvattnet genom ett membran som bara släpper igenom vattenmolekyler.