Hjärtat har inte fått den respekt det förtjänar

När de forntida egyptierna mumifierade en person av rang bevarade de hjärtat i ett eget kärl. Hjärnan karvades däremot ut via näsöppningen och slängdes. En förklaring var säkert okunskap om hjärnans centrala funktion. Men gör vi i vår tid samma misstag, fast omvänt?

I den moderna världen röner hjärnan numera en respekt som liknar tillbedjan, medan hjärtat mest uppmärksammas när det krånglar. Hjärnan tillskrivs allt som utgör en människa, medan hjärtat betraktas som en muskel bland andra, visserligen viktig, men i grund och botten inte mer än en pump.

Språket är dock fullt av vördnadsfulla referenser till hjärtat, ofta i samband med känslolivet: ”varav hjärtat är fullt”, ”hjärtesmärta”, ”jag följde mitt hjärta”. De flesta utgår nog från att de många hjärtliga talesätten är en rest från en tid av ignorans, då hjärnans betydelse ännu var fördold och man refererade till det enda organ man förstod hade med livet att göra.

Men trots all nutida respekt för det svampiga organet innanför skallbenet skulle de flesta nog uppfatta det som lite krasst och fyrkantigt att tala om ”hjärnsmärta” när man har kärleksbekymmer, eller att man har ”följt sin hjärna” när man lever sin dröm. Och det är kanske inte fel.

Senare års forskning visar att hjärtat verkligen är något mer än en pump. Det finns djupt fascinerande resultat som ännu inte nått den vetenskapliga allfarvägen (vi återkommer till dessa), men somliga av de upptäckter som fört hjärtat in i fysiologins finrum igen är redan mainstream.

Föreställningen att hjärtat är ensamt ansvarig för blodomloppet har dominerat sedan den brittiska läkaren William Harvey lanserade idén på 1600-talet. Den stöter dock på problem redan när man tittar på fysiken. Det tryck hjärtat klarar att utöva borde inte räcka för att driva runt fem liter blod i kroppens gigantiska nätverk av blodkärl.

Om man lade ut alla ådror hos en vuxen människa i en lång rad skulle de sträcka sig fyra varv runt jorden. Den längsta sträckan skulle utgöras av kapillärerna, blodomloppets mikroskopiska ändstationer. De är bara precis så vida att en röd blodkropp i taget ska kunna passera, mellan 0,005 och 0,02 millimeter i diameter.

Tänk också på återflödet genom venerna från kroppens yttersta ändar. För att blodet i venerna ska kunna övervinna gravitationen och flöda tillbaka upp mot hjärtat krävs muskelsammandragningar och särskilda ventiler.

Även om pumpteorin dominerat skolböckerna har det länge funnits alternativa synsätt. Enligt en hypotes redan i början av förra seklet är hjärtat att betrakta som en regulator, medan kapillärerna har en egen drivförmåga. Senare teorier talar om att hjärtats arbete ger upphov till vågor eller pulser av energi som fortplantas genom kärlen, vilket är det som upprätthåller cirkulationen.

Teorier är en sak. När man på 1960-­talet upptäckte att blodcirkulationen fortsätter efter det att hjärtat stannat, om än i försvagad form, hade man ett empiriskt belägg för att även andra mekanismer är i görningen. Hos vissa försöksdjur har flödet pågått i flera timmar efter hjärtdöden.

Om hjärtats enda uppgift skulle vara att driva runt blod verkar naturen ha åstadkommit en rätt dålig lösning.

Den amerikanska biologiprofessorn Gerald Pollack och hans doktorand Zheng Li har i en studie visat att blodflödet styrs av åtminstone en annan mekanism än hjärtat. Den finns, som tidigare teorier antagit, i de minsta blodkärlen, och den påverkas av – ljus.

”Första gången jag hörde om den här idén åt jag lunch med min handledare. ’Skojar du?’, sa jag. Alla vet ju att hjärtat driver blodomloppet. Men jag läste på och insåg snart att det finns felande länkar i den gällande cirkulationsmodellen”, säger Zheng Li i dokumentärfilmen The Heart Revolution.

När Zheng stoppade hjärtat i ett kycklingfoster i ett befruktat ägg fortsatte blodcirkulationen. Hastigheten minskade tydligt, men blodet rörde sig hela tiden. När Zheng belyste blodkärlen med infrarött ljus hände något intressant: flödeshastigheten ökade markant.

”Det finns en andra kraft som driver blodflödet, förmodligen på kapillär nivå eller i de mindre artärerna, och det får bränsle av infraröd energi. Om det stämmer är det revolutionerande”, säger Pollack i dokumentären.

Lika revolutionerande är en upptäckt i själva hjärtat som gjordes för drygt trettio år sedan: organet rymmer ungefär 40 000 nerv­celler. Det har en egen ”liten hjärna”. Komplexiteten i hjärtats nervsystem har överraskat hjärnforskare.

Den gren av psykologin som studerar den fysiologiska grunden för beteenden kallas psykofysiologi. På 1970-talet kunde psykofysiologerna John och Beatrice Lacey konstatera att hjärtat inte beter sig som om det bara lydde hjärnans instruktioner. Relationen är mer komplicerad än man tidigare trott. Det pågår en tvåvägskommunikation, ett intimt samarbete.

Hjärtat skickar minst lika mycket information till hjärnan som tvärtom, förmodligen mer. Paret Laceys forskning antydde, profetiskt, att hjärtat agerade som om det hade ”en egen hjärna” och tycktes ”skicka meningsfulla meddelanden till hjärnan som hjärnan inte bara förstod utan åtlydde”.

I den moderna berättelsen om människan ses dock hjärnan i allt väsentligt fortfarande som det som är ”vi” i kroppen. Därför utgår de flesta från att det är hjärnans signaler som gör att hjärtfrekvensen ökar vid rädsla och stress. Men ordningen kanske är omvänd.

Två tyska forskare fann på 1980-talet att mönster och stabilitet i hjärtats rytm hade effekter på hjärnan. Senare studier – efter upptäckten av hjärtats ”lilla hjärna” – har visat att inkommande information som bearbetats av hjärtats egna neuroner kan påverka aktiviteten i frontalloberna, vilket i sin tur påverkar uppmärksamhet, motivation och känslomässig bearbetning.

Man har hittat fler förvånande samband mellan hjärtat och kroppens funktioner.

Den som mäter kroppens elektromagnetiska avtryck behöver inte tveka om att hjärtat är ett viktigt organ. Både det elektriska och det magnetiska fält som genereras av hjärtat är tiotals gånger starkare än de som alstras av organet mellan öronen. Hjärtats magnetfält är mätbart en meter från kroppen.

Några av de mest fascinerande rönen om hjärtats betydelse för vår upplevelse av verkligheten har gjorts vid Heartmath-institutet i Kalifornien.

I ett upprepat experiment har försökspersoner, försedda med utrustning för att mäta hjärt- och hjärnsignaler, fått se ett antal bilder av varierande karaktär, somliga otäcka, somliga behagliga och somliga neutrala. Bilderna har presenterats osorterat och med ojämna tidsmellanrum.

Det har då visat sig att hjärtat är det av de två undersökta organen som reagerar först på en bild och signalerar (olika signal beroende på bildens karaktär) till hjärnan, som först därpå vaknar till. Inte nog med det: båda organen reagerar flera sekunder innan bilden faktiskt visas, men hjärtat är i genomsnitt 1,3 sekunder snabbare.

Forskarna vid Heartmath försöker ringa in intuition, något som konventionell vetenskap förstår dåligt. När frågade din läkare dig senast vad du upplever intuitivt?

Ibland inser vi saker omedelbart, till synes utan någon tankeprocess. Först efter en stunds medvetet analyserande kan vi formulera för oss själva vad det är vi har förstått. Det här finns inbäddat i språket i uttryck som ”det slog mig  …”. Konstnärer kan vittna om att intuitionen är avgörande i kreativa processer.

Hjärnforskning har visat att intuitiva och känslomässiga processer sker mycket snabbare än tankeprocesser. Och hjärtat tycks spela en viktig roll för vår intuitiva intelligens.

Dessutom finns numera en biokemisk förklaring till den koppling vi gör till hjärtat när vi talar om kärlek och vänskap. Man har upptäckt att hormonet oxytocin produceras i och utsöndras av hjärtat i samma koncentrationer som av hjärnan. Oxytocin förknippas med känslomässiga band, närhet, tolerans och tillit, och det har stressdämpande egenskaper.

Resultaten från Heartmaths experiment pekar samtidigt på något ännu mer häpnadsväckande, nämligen att hjärtat alltså tar emot och processar information om en framtida händelse innan den faktiskt inträffat. Kan det ha tillgång till information utanför rumtiden?

Hjärtat har inte fått den respekt det förtjänar i den moderna eran, hjärnans era. Den rytmiska energicentralen i bröstkorgen är inte en passiv pump. Den tycks fungera som en dirigent i kroppens avancerade orkester. Hjärnans emotionella kollega, kanske.

Den uråldriga vanan att lägga ett nyfött barn på mammans bröst, hjärta vid hjärta, har knappast uppstått av en tillfällighet. Barnet får vila i modershjärtats energifält ett litet tag till, innan det ska försöka lära sig den mänskliga egenheten att vara en individ. Det är nog klokt att hålla fast vid den traditionen.

***

Läs även: Den försvunna LSD-historien

Läs även: Första motorn som går av sig själv