Kodknäckaren tar oss bakåt i tiden

El Capitan. För de allra flesta säger det namnet inte mycket. Möjligen skulle någon säga »är det inte ett av de där bergen i bakgrunden på Apples datorer?« Andra, de som gillar att spänna fast sig i selar och klättra åtskilliga hundra meter rakt upp luften, fylls av respekt. Den vertikala klippväggen i nationalparken Yosemite i USA tar flera dagar att klättra. Sova får man göra på vägen. På små plattformar som fästes någonstans längs det 910 meter höga berget. Att bestiga El Capitan är varje klättrares dröm.

Ännu coolare är det att ta sig upp för berget Shipton Spire i Pakistan.

– Det är en fantastisk topp. Den är 6 000 meter hög och tog oss en månad att bestiga, säger Uppsalaforskaren Mattias Jakobsson.

[caption id="attachment_474125" align="alignleft" width="150"] El Capitan. Foto: Mike Murphy/ Wikimedia.[/caption]

Han var student på den tiden då klättring, och för all del matematik, tog det mesta av hans tankekraft. Jakobsson visste inte riktigt vad han skulle göra efter studierna. Men det skulle handla om siffror, det visste den systematiske professorssonen tidigt. Och utmaningar. Vad han inte visste var att bergsklättringen skulle innebära en försmak av det han sysslar med i dag.

– I början handlade klättringen mest om korta utflykter, över en helg eller så. Sedan blev det rena expeditioner som planerades ett år i förväg och innefattade 30 till 40 personer. Det var väldigt projekt­orienterat, precis som det jag gör nu, berättar han.

Mattias Jakobsson är i dag professor i genetik. Och bara 43 år gammal redan världskänd. Hans genombrott kom 2012 då en studie om hur jordbruket kom till Norden publicerades. Det blev ett jäkla ståhej. Den ansedda tidskriften Science skickade folk till Uppsala för att hålla pressträff. Alla blickar vändes mot den unge forskaren och hans kollegor.

Jag ville veta vad som hände i människans evolution för 300 000 år sedan, det ledde till att vi fann ett resultat som gjorde oss jättepaffa.

Sedan var det den verkligt stora grejen, som publicerades för snart ett år sedan. Jakobsson och hans forskare tog fram arvsmassa från sju personer som levde i Sydafrika under stenåldern och järnåldern. De jämförde dna:t med information från levande människor, och kunde därefter visa att den moderna människan nog inte alls är 200 000 år gammal som man tidigare trott, utan äldre än 300 000 år. Parallellt med studien kunde forskare i Nordafrika datera arkeologiska människofynd från en utgrävningsplats till cirka 315 000 år.

Historieböckerna fick skrivas om. Och Mattias Jakobssons studie utsågs av Discover Magazine till en av det gångna årets viktigaste.

– Man går inte in i forskningsprojekt med tanken att detta ska bli årets viktigaste upptäckt. Jag ville veta vad som hände i människans evolution för 300 000 år sedan, det ledde till att vi fann ett resultat som gjorde oss jättepaffa. Men det är kul när resultaten får spridning, och framför allt bortom forskarvärlden, säger han.

– Jag brukar säga att jag är »in the business of knowledge«. Jag vill veta saker och sprida kunskapen till andra.

Mattias Jakobssons upptäckt gjorde att historieböckerna fick skrivas om. Foto: Daniel Roos.

Mattias Jakobsson och hans forskare tittar på kärn-dna. Alltså dna som kommer ur cellkärnan, och som är fullpackad med de A, T, C och G som utgör ett mänskligt genom. För bara tio år sedan tog det lång tid att få ut även små snuttar genetiskt material. I dag kan forskarna läsa av hela arvsmassan på några månader. Mycket har att göra med den tekniska utvecklingen. Maskinerna som läser av dna:t har blivit mer avancerade samtidigt som kostnaderna har minskat.

Mattias Jakobsson rotar runt i ett skåp. Han tar fram en flera tusen år gammal benbit, ett öronben. Via ett litet borrhål kan han plocka ut mängder med information som skickas till avläsning i toppmoderna sekvenseringsmaskiner. Genetikdelen i den moderna arkeologin är så långt ifrån Indiana Jones man kan komma. Piska och hatt har fått ge plats för pipetter och vita skyddskläder.

– För tio år sedan var den genetiska forskningen baserad på människor som lever i dag och var något som arkeologer kunde vifta ifrån sig, och säga att det inte sade så mycket om människorna som levde då. Men med de nya verktygen så har det lett till ett chockerande uppvaknande för många, säger han.

Det finns fortfarande en del arkeologer som är skeptiska till genetikens roll inom forskningsfältet. Men Mattias Jakobsson tror att gentekniken kommer att bli alltmer central i jakten på svar på frågor om  vårt ursprung. Ett standardverktyg, tror han, ungefär som C14-dateringen i dag.

Varför är det så viktigt att veta så mycket om våra förfäder?

– Kunskap i sig är värdefull oavsett om det finns framtida nytta, inom exempelvis medicinsk forskning. Sedan finns det konsekvenser av kunskapen som har att göra med hur fort olika genetiska varianter har uppkommit och hur fort de kan förändra en population. De sakerna blir annorlunda om man har 300 000 år att arbeta med.

Mattias Jakobssons genombrott kom 2012 då en studie om hur jordbruket kom till Norden publicerades. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Även om mycket av forskningen i dag sker i labb så utgår forskningen fortfarande från fynd som arkeologerna gräver upp ur marken. Där forskarna med hatt och penslar (piskan är möjligen tillval) arbetar. Jakobssons arbete handlar till stor del om att resa till olika delar av Afrika för att träffa de medarbetare som arbetar ute på fältet.

– Jag har lärt mig att den personliga kontakten är extremt viktig för att bygga de här projekten. Man kommer med olika vetenskapliga infallsvinklar och är du en hård humanist med andra sätt att tänka och göra vetenskap, så kan det gå ganska dåligt om inte den personliga kontakten och förtroendet finns tidigt.

Nästa steg är att komma djupare ner och finna data från ännu äldre lämningar i södra Afrika.

I dag har Mattias Jakobsson »pensionerat« sig som bergsklättrare. Lusten att knäcka genetiska gåtor trumfar drivkraften att besegra bergstoppar. Men precis som inom klättringen innebär varje vetenskapligt framsteg att fem nya utmaningar dyker upp. Fokus kommer fortsatt att vara på Afrika och hur den moderna människan uppstod och för att komma närmare svaret vill han gräva djupare i vår genetiska kod.

– De data vi har tagit fram hittills kommer från männi­skor som levde för några tusen år sedan. Nästa steg är att komma djupare ner och finna data från ännu äldre lämningar i södra Afrika. Vi ska nog kunna komma dubbelt, eller upp till fem gånger, så långt tillbaka i tiden.

Innebär det att ni kommer att datera människan till 500 000 år?

– Då skulle jag bli väldigt förvånad för då närmar vi oss neandertalargränsen som ligger runt 600 000 år tillbaka i tiden. Men det är inte omöjligt.