Människans underliga åldrar
Det naturliga urvalet har sorterat fram just den här konstruktionen, under miljoner år. Varför det?
Bild: Jacquelyn Martin / AP
Min nigerianska hund, medförd genom hela Sahara till Sverige, fick sin sista valp när hon var gammal, skumögd och skröplig. Men honan av min egen art slutar att få barn när hon har halva livet kvar. Varför det?
Jag själv, som andra karlar, var inte fullt ut kroppsligen vuxen förrän runt 22-23 år. Då är en älgtjur redan på dekis och i ålderdomen. Varför det? Å andra sidan är älgen könsmogen efter tre år, men jag fick vänta till 14. Konstigt!
En gnu-kalv kan gå, trava och galoppera när den är en halvtimme gammal. Människans spädbarn går inte förrän de är runt ett år gamla. Varför det?
Av tradition svaras på detta: men så är det ju. Det bara är så! Men det vi har lärt oss under de sista hundra åren är att detta inte är ett vettigt svar. Det här är inga naturlagar, det kunde vara annorlunda. Det naturliga urvalet har sorterat fram just den här konstruktionen, under miljoner år. Varför det?
Långsamt har tanken om evolution mognat, men det har tagit sin rundliga tid sedan Darwin. Man kan faktiskt, exempelvis, ställa frågan varför vår art stänger av sin fortplantningsförmåga efter halva livet (nåja, inte hanarna, förstås).
Man behöver bara tänka efter litet. En kvinna får sitt första barn kring femton års ålder. När blir hon sannolikt mormor? Runt trettio. Alltså: när är hon mormorsmor? Kring 45-50.
(Detta gäller förstås inte den lilla andel av jordens befolkning som lever i västerlandet under det sista århundrandet, men det kan vi strunta i. Vår könsmognadsålder är en anpassning från stenåldern).
Nu blir frågan: vem får flest barnbarnsbarn? Hon som stänger av fruktsamheten och satsar på att med all sin erfarenhet och kunskap hjälpa de unga mödrarna i nästa generationer, eller hon som blir på smällen igen?
Gamla kyrkböcker talar entydigt om den saken: barn som har sin mormor i grannskapet överlever bättre än de som inte har det. Det lönar sig alltså. Den som stänger av och hjälper sina barn och barnbarn får flera efterkommande (som ärver egenskapen). Och mormor är alltid mormor. Farmor är inte lika säker, tyvärr.
Varför kommer inte mannen i klimakteriet? Tja, varför skulle han? Vad har han att förlora på att försöka få flera barn? Ingenting. Han skall inte vara gravid i nio månader, han skall inte amma i två-tre år. Alltså?
Men en annan sak är att han, likaväl som kvinnan, har fått erfarenheter och gör större nytta som lärare och instruktör. Alltså går han över i en ny fas kring 45-50 och blir klok gubbe. Detta är just nu och här knappast någon välkommen kunskap. I vår kultur skall man vara ung!
Men i organisationer där verkligheten gör sig obehagligt påmind, som krigsmakter, där går underbefälet i pension just då. Man behöver inte längre vara snabbast och djärvast, för man är erfaren och klokare. Då tappar man lusten att bräcka grabbarna. Detta visste redan romarna, och till och med krigarna i det gamla Egypten!
Varför lever vi så länge, längre än något annat däggdjur? Tja, lägg på två generationer till, som kan ge hjälp och stöd. Alltså: lev till åtminstone 60, men ännu hellre till 75-80. Alltså: 15-30-45-60-75. De som gjorde det blev våra förfäder. De tog bäst hand om sina efterkommande.
Andra däggdjur tar hand om sina ungar, men nästan inga arter (intressanta undantag: valar och elefanter!) kan ägna sig åt barnbarn och barnbarnsbarn. Men det gör vår art uppenbarligen, annars skulle vi inte vara så långlivade.
Men varför blir vi inte könsmogna tidigare? Kan en häst, en ko, en gris bli det, varför inte jag? Den enda rimliga förklaringen är att det tar mycket lång tid att bli en fungerande människa. Det är en hisklig massa jag måste lära mig innan jag själv kan börja uppfostra ett barn. Detta gällde givetvis på stenåldern lika väl som idag.
Skall man lära sig en massa saker är det ingen bra idé att växa upp snabbt. Den karl som var fullt utvuxen, stor och stark vid tre års ålder, han var livsfarlig när han blev arg, och han åt en massa mat utan att kunna bidra med mycket. En långsamt uppväxande var en mycket bättre idé. De som växte sakta blev våra förfäder.
Lite konstigt är flickornas könsmognad. Den kan tydligen variera mycket, beroende på om man blir behandlad som potentiellt sexobjekt eller som Mammas och Pappas lilla flicka. Det kan skilja på bortåt fem år. Men varför kan vår flicka få barn så tidigt, innan hon är fullt ut vuxen? De flesta däggdjur kan det inte.
Svaret är förstås Mormor (plus Mormorsmor och Mormorsmormor). En människohona är aldrig ensam, hon har ett helt gäng erfarna kvinnor omkring sig. Men levde människor på stenåldern så länge? Kanske inte så ofta, men de som gjorde det är de som bestämde hur evolutionen går. De som dog tidigt gör varken till eller från, i det avseendet.
Samma konstruktion som på stenåldern
Varför går inte spädbarnet? I min ungdom sade medicinarna: kvinnans bäcken är för trångt, därför föder hon ett outvecklat barn. Redan då kom frågan: Varför då? Finns det ett arkivbäcken i Paris? Varför skulle inte vår hona kunna utveckla ett större eller mer flexibelt bäcken? Är evolutionen plötsligt bortkopplad? Hur då?
Men ett barn som, liksom de flesta hovdjur, genast kan sätta igång sitt medfödda gångprogram skulle inte klara sig många minuter på stenåldern. En fullständigt oerfaren unge kan nog springa omkring om man är ett föl eller en kalv, men inte ett nyfött människobarn i en stenåldersby.
Tänk efter: en miljö med brasor, sophögar, farliga saker och sura gamla gubbar, hur klarar sig en totalt oerfaren liten människa där om hon vimsar runt? För att inte tala om alla stora och farliga rovdjur. Nej, ligg still och vänta! Erfarenheten kommer nog. Men vem skall skydda det hjälplösa barnet?
Den rimliga förklaringen är att vi, som skickliga stenkastare och klubbhanterare, kan försvara oss och våra ungar mot alla farliga djur. Ett gäng vuxna karlar med knölpåkar, som dessutom kan kasta äppelstora vassa stenar minst femtio (snarare hundra) meter, det är motståndare som ingen tiger eller björn har en chans emot.
Kasta sten och använda påkar, spetsiga störar och facklor har vi kunnat i åtminstone en miljon år. Vi kan den saken enormt mycket bättre än någon av våra förfäder, eller släktingar bland djuren, särskilt att kasta stenar och spjut. Människan var/är verkligen inget hjälplöst byte åt olika rovdjur.
Tvärtom: vi kan – liksom andra rovdjur – kosta på oss en unge som ligger still och jollrar. Vi är så bra på försvar att vi kan ha en unge som tar ett helt år innan den börjar att gå. Gudskelov!
En liten unge som ligger still kräver en lya. Det har vi haft i miljoner år, eftersom vi kan försvara den. Hur vet jag att vi har haft en lya/koja/grotta? Därför att människan har en loppa (Pulex irritans), som är specialanpassad för oss och vårt blod.
En lopplarv utvecklas på marken (golvet) och det tar ett par veckor, så bara den apa som har en lya har en loppa. Ingen av de andra stora aporna har en lya, så de har ingen loppa. Eller vägglus! Och att få fram en helt ny art av loppa, det tar sin rundliga tid.
Egentligen har vi vetat allt detta sedan Darwin. Redan han påpekade att människans underliga åldrar inte var ett resultat av en outgrundlig skapare, som försett oss med ett felfungerande bäcken, ett outvecklat spädbarn och ett obegripligt klimakterium. Man behöver bara tänka efter lite mera.
Det kan också vara en bra idé att komma ihåg att historien faktiskt inte börjar för femtusen år sedan. Min gamla mor blev 96. Tänker jag mig hundra sådana gamla tanter i rad, så motsvarar det tiden sedan inlandsisen smälte här i Sverige.
Det är inte så väldigt många gamlingar - en ganska normal realisationskö, kanske trettio meter lång. Tänk dig att du går utmed kön och skakar hand! Tant nummer fem är samtida med Gustav Vasa, och tant nummer tio är en vikingvalkyria.
Ursäkta, men det känns som ett ganska kort perspektiv. För sen står det nittio tanter bakom, men det finns nästan inget skrivet om dem. Så de får inte vara med. Dem får arkeologerna syssla med.
Men det kanske kan vara bra att ibland tänka på att tanterna (och deras gubbar) nog har spelat en viktig roll om vi vill förstå varför vi är konstruerade som vi är? För att inte tala om de minst (!) tvåtusen tanter som finns i kön bakom…
Vi har alltså haft två-trehundra tusen år på oss som moderna människor, och miljoner år före dess som förmänniskor. De sista årtusendena är bara en blinkning i vår historia. Vi är i allt väsentligt samma konstruktion som på stenåldern, på gott och ont. Sat sapienti!
Sverre Sjölander är professor emeritus i zoologi vid Linköpings Universitet
***
Min nigerianska hund, medförd genom hela Sahara till Sverige, fick sin sista valp när hon var gammal, skumögd och skröplig. Men honan av min egen art slutar att få barn när hon har halva livet kvar. Varför det?
Jag själv, som andra karlar, var inte fullt ut kroppsligen vuxen förrän runt 22-23 år. Då är en älgtjur redan på dekis och i ålderdomen. Varför det? Å andra sidan är älgen könsmogen efter tre år, men jag fick vänta till 14. Konstigt!
En gnu-kalv kan gå, trava och galoppera när den är en halvtimme gammal. Människans spädbarn går inte förrän de är runt ett år gamla. Varför det?
Av tradition svaras på detta: men så är det ju. Det bara är så! Men det vi har lärt oss under de sista hundra åren är att detta inte är ett vettigt svar. Det här är inga naturlagar, det kunde vara annorlunda. Det naturliga urvalet har sorterat fram just den här konstruktionen, under miljoner år. Varför det?
Långsamt har tanken om evolution mognat, men det har tagit sin rundliga tid sedan Darwin. Man kan faktiskt, exempelvis, ställa frågan varför vår art stänger av sin fortplantningsförmåga efter halva livet (nåja, inte hanarna, förstås).
Man behöver bara tänka efter litet. En kvinna får sitt första barn kring femton års ålder. När blir hon sannolikt mormor? Runt trettio. Alltså: när är hon mormorsmor? Kring 45-50.
(Detta gäller förstås inte den lilla andel av jordens befolkning som lever i västerlandet under det sista århundrandet, men det kan vi strunta i. Vår könsmognadsålder är en anpassning från stenåldern).
Nu blir frågan: vem får flest barnbarnsbarn? Hon som stänger av fruktsamheten och satsar på att med all sin erfarenhet och kunskap hjälpa de unga mödrarna i nästa generationer, eller hon som blir på smällen igen?
Gamla kyrkböcker talar entydigt om den saken: barn som har sin mormor i grannskapet överlever bättre än de som inte har det. Det lönar sig alltså. Den som stänger av och hjälper sina barn och barnbarn får flera efterkommande (som ärver egenskapen). Och mormor är alltid mormor. Farmor är inte lika säker, tyvärr.
Varför kommer inte mannen i klimakteriet? Tja, varför skulle han? Vad har han att förlora på att försöka få flera barn? Ingenting. Han skall inte vara gravid i nio månader, han skall inte amma i två-tre år. Alltså?
Men en annan sak är att han, likaväl som kvinnan, har fått erfarenheter och gör större nytta som lärare och instruktör. Alltså går han över i en ny fas kring 45-50 och blir klok gubbe. Detta är just nu och här knappast någon välkommen kunskap. I vår kultur skall man vara ung!
Men i organisationer där verkligheten gör sig obehagligt påmind, som krigsmakter, där går underbefälet i pension just då. Man behöver inte längre vara snabbast och djärvast, för man är erfaren och klokare. Då tappar man lusten att bräcka grabbarna. Detta visste redan romarna, och till och med krigarna i det gamla Egypten!
Varför lever vi så länge, längre än något annat däggdjur? Tja, lägg på två generationer till, som kan ge hjälp och stöd. Alltså: lev till åtminstone 60, men ännu hellre till 75-80. Alltså: 15-30-45-60-75. De som gjorde det blev våra förfäder. De tog bäst hand om sina efterkommande.
Andra däggdjur tar hand om sina ungar, men nästan inga arter (intressanta undantag: valar och elefanter!) kan ägna sig åt barnbarn och barnbarnsbarn. Men det gör vår art uppenbarligen, annars skulle vi inte vara så långlivade.
Men varför blir vi inte könsmogna tidigare? Kan en häst, en ko, en gris bli det, varför inte jag? Den enda rimliga förklaringen är att det tar mycket lång tid att bli en fungerande människa. Det är en hisklig massa jag måste lära mig innan jag själv kan börja uppfostra ett barn. Detta gällde givetvis på stenåldern lika väl som idag.
Skall man lära sig en massa saker är det ingen bra idé att växa upp snabbt. Den karl som var fullt utvuxen, stor och stark vid tre års ålder, han var livsfarlig när han blev arg, och han åt en massa mat utan att kunna bidra med mycket. En långsamt uppväxande var en mycket bättre idé. De som växte sakta blev våra förfäder.
Lite konstigt är flickornas könsmognad. Den kan tydligen variera mycket, beroende på om man blir behandlad som potentiellt sexobjekt eller som Mammas och Pappas lilla flicka. Det kan skilja på bortåt fem år. Men varför kan vår flicka få barn så tidigt, innan hon är fullt ut vuxen? De flesta däggdjur kan det inte.
Svaret är förstås Mormor (plus Mormorsmor och Mormorsmormor). En människohona är aldrig ensam, hon har ett helt gäng erfarna kvinnor omkring sig. Men levde människor på stenåldern så länge? Kanske inte så ofta, men de som gjorde det är de som bestämde hur evolutionen går. De som dog tidigt gör varken till eller från, i det avseendet.
Samma konstruktion som på stenåldern
Varför går inte spädbarnet? I min ungdom sade medicinarna: kvinnans bäcken är för trångt, därför föder hon ett outvecklat barn. Redan då kom frågan: Varför då? Finns det ett arkivbäcken i Paris? Varför skulle inte vår hona kunna utveckla ett större eller mer flexibelt bäcken? Är evolutionen plötsligt bortkopplad? Hur då?
Men ett barn som, liksom de flesta hovdjur, genast kan sätta igång sitt medfödda gångprogram skulle inte klara sig många minuter på stenåldern. En fullständigt oerfaren unge kan nog springa omkring om man är ett föl eller en kalv, men inte ett nyfött människobarn i en stenåldersby.
Tänk efter: en miljö med brasor, sophögar, farliga saker och sura gamla gubbar, hur klarar sig en totalt oerfaren liten människa där om hon vimsar runt? För att inte tala om alla stora och farliga rovdjur. Nej, ligg still och vänta! Erfarenheten kommer nog. Men vem skall skydda det hjälplösa barnet?
Den rimliga förklaringen är att vi, som skickliga stenkastare och klubbhanterare, kan försvara oss och våra ungar mot alla farliga djur. Ett gäng vuxna karlar med knölpåkar, som dessutom kan kasta äppelstora vassa stenar minst femtio (snarare hundra) meter, det är motståndare som ingen tiger eller björn har en chans emot.
Kasta sten och använda påkar, spetsiga störar och facklor har vi kunnat i åtminstone en miljon år. Vi kan den saken enormt mycket bättre än någon av våra förfäder, eller släktingar bland djuren, särskilt att kasta stenar och spjut. Människan var/är verkligen inget hjälplöst byte åt olika rovdjur.
Tvärtom: vi kan – liksom andra rovdjur – kosta på oss en unge som ligger still och jollrar. Vi är så bra på försvar att vi kan ha en unge som tar ett helt år innan den börjar att gå. Gudskelov!
En liten unge som ligger still kräver en lya. Det har vi haft i miljoner år, eftersom vi kan försvara den. Hur vet jag att vi har haft en lya/koja/grotta? Därför att människan har en loppa (Pulex irritans), som är specialanpassad för oss och vårt blod.
En lopplarv utvecklas på marken (golvet) och det tar ett par veckor, så bara den apa som har en lya har en loppa. Ingen av de andra stora aporna har en lya, så de har ingen loppa. Eller vägglus! Och att få fram en helt ny art av loppa, det tar sin rundliga tid.
Egentligen har vi vetat allt detta sedan Darwin. Redan han påpekade att människans underliga åldrar inte var ett resultat av en outgrundlig skapare, som försett oss med ett felfungerande bäcken, ett outvecklat spädbarn och ett obegripligt klimakterium. Man behöver bara tänka efter lite mera.
Det kan också vara en bra idé att komma ihåg att historien faktiskt inte börjar för femtusen år sedan. Min gamla mor blev 96. Tänker jag mig hundra sådana gamla tanter i rad, så motsvarar det tiden sedan inlandsisen smälte här i Sverige.
Det är inte så väldigt många gamlingar – en ganska normal realisationskö, kanske trettio meter lång. Tänk dig att du går utmed kön och skakar hand! Tant nummer fem är samtida med Gustav Vasa, och tant nummer tio är en vikingvalkyria.
Ursäkta, men det känns som ett ganska kort perspektiv. För sen står det nittio tanter bakom, men det finns nästan inget skrivet om dem. Så de får inte vara med. Dem får arkeologerna syssla med.
Men det kanske kan vara bra att ibland tänka på att tanterna (och deras gubbar) nog har spelat en viktig roll om vi vill förstå varför vi är konstruerade som vi är? För att inte tala om de minst (!) tvåtusen tanter som finns i kön bakom…
Vi har alltså haft två-trehundra tusen år på oss som moderna människor, och miljoner år före dess som förmänniskor. De sista årtusendena är bara en blinkning i vår historia. Vi är i allt väsentligt samma konstruktion som på stenåldern, på gott och ont. Sat sapienti!
Sverre Sjölander är professor emeritus i zoologi vid Linköpings Universitet
***
