När intelligensen blir odödlig blir DNA onödig

Survival of the fittest, en term som blev känd i den brittiska naturforskaren Charles Darwins femte upplaga av Om arternas uppkomst, innebär att de organismer som är bäst anpassade till sin miljö är de som lyckas bäst med att överleva och föröka sig. Om miljön förändras kan slumpmässiga DNA-mutationer gynna en underart av en DNA-baserad varelse på bekostnad av dess närstående syskon som plötsligt blir mindre lämpade och därmed dör ut. Enligt denna princip har livet på jorden utvecklats under mer än 3 miljarder år, med början från mikroskopiska organismer som så småningom ledde till dinosaurier för 300 miljoner år sedan och nu oss, homosapiens, som dök upp för mindre än 1 miljon år sedan.  

För ungefär 60 000 år sedan, vid den tidpunkt då människan framgångsrikt migrerade ut från Afrika, hände något omvälvande. Homo sapiens måste ha genomgått betydande DNA-förändringar som på ett genomgripande sätt förändrade vår förmåga att konkurrera om naturresurser. Avgörande för denna förändring i vårt beteende var en ny förmåga till abstrakt tänkande. Denna unika kognitiva förmåga gjorde det plötsligt möjligt för oss att skilja oss från andra arter genom att vi kunde organisera oss i stora, samordnade grupper som hölls samman av gemensamma övertygelser som stamgudar, religioner, politiska åsikter, nationaliteter, övergripande kulturella berättelser och, nu på senare tid, multinationella företag, övertygelser som inte var relaterade till specifika platser eller miljöer på jorden.     

Genom att organisera oss i större grupper bereddes vägen till en ny unik förmåga till ”specialisering” som inte var del av den föregående långsamma DNA-baserade evolutionen. Framför allt med jordbrukets utveckling började vi utföra vitt skilda uppgifter och utveckla verktyg för att anpassade nya livsmiljöer till oss (i stället för tvärtom som tidigare) vilket dramatiskt ökade våra överlevnads- och reproduktionsförmågor. Med denna DNA-oberoende specialisering lade den mänskliga evolutionen in en högre växel, vilket ledde till vår snabba spridning över världen som konkurrerade ut otaliga andra arter genom att, i efterhand, hitta anmärkningsvärda sätt att anpassa jordens resurser till vår fördel. En utveckling som var otänkbar för andra arter, och även för oss innan vår migration från Afrika. 

Denna anmärkningsvärda utveckling sammanfattas väl med konst och vetenskap. Medan konsten utgör det sociala ”limmet” som förstärker de gemensamma övertygelser som håller samman mänskliga samhällen, har vetenskapen sannolikt utvecklats ur vår önskan att få tillgång till outforskade miljöer och resurser. Med banbrytande uppfinningar som hjulet, ångkraften, förbränningsmotorn och kärnkraften fick vi en enorm hävstångseffekt på våra fysiska möjligheter att förbättra våra liv. Men eftersom dessa uppfinningar inte var relaterade till vår DNA-kod, blev den DNA-medierade överföringen av information mellan generationer en begränsning.  Vi började därför överföra ny kunskap på ett DNA-oberoende sätt.  

Medan sådan överföring först skedde genom konst, följt av talade och skrivna språk, har dagens datorkapacitet avsevärt ökat vår förmåga att lagra och överföra kunskap mellan generationer i ofattbar takt och med oöverträffad tillförlitlighet. Digital teknik ger inte bara en nästan perfekt minnesbild av det förflutna, utan med avancerade modeller för djupinlärning ökar den också förmågan att förutse framtiden.   

Den DNA-oberoende lagringen och överföringen av information möjliggör nu en mänsklig evolutionstakt där stora framsteg tar ett fåtal år att åstadkomma.  Före vårt uttåg från Afrika krävdes det miljontals år av DNA-beroende evolution för att åstadkomma en liknande utveckling, om den överhuvudtaget var möjlig.  Den senaste formen av denna typ av mänsklig superevolution är artificiell intelligens (AI) - en form av DNA-oberoende intelligens som helt och hållet skapas av, men verkar utanför, den mänskliga hjärnan.  

Eftersom AI redan är en realitet verkar det som om människan nu står på randen till att ta det sista steget bort från Darwins förståelse av survival of the fittest. Efter att vi tog oss ur den DNA-beroende anpassningen till jordens olika miljöer, som möjliggjordes genom specialisering inom större grupper, verkar det som om vi nu snabbt utvecklas för att helt och hållet undkomma vårt DNA-beroende och därmed också vår dödlighet. För att erövra rymden är datorbaserade artificiella kopior av människlig intelligens – en form av odödlig intelligens (”immortal intelligence” (I2)) - sannolikt en nödvändighet. 

På jorden kan ”I2” vara vår bästa chans att rädda planeten från ännu en DNA-baserad massutrotning som drabbar dödliga människor.  Med I2 kan vi (eller I2 självt) uppfinna nya verktyg som gör det möjligt för oss att hantera klimatet och därmed slutligen bemästra de jordiska förhållandena för alltid, eller åtminstone under de återstående dryga två miljarder år som vår nuvarande sol fortfarande tros upprätthålla livet på jorden. Oavsett vilket, måste vi se AI och så småningom I2 för vad de är - oundvikliga steg i den mänskliga superevolutionen som drivs av vår unika hunger efter att förstå och bemästra nya miljöer, en nyfikenhet som alltså sannolikt rotades i vårt DNA för cirka 60 000 år sedan.   

”Trillion-dollar frågan” är hur maktbalansen mellan den DNA-beroende dödliga intelligensen (”mortal intellegence (MI)”) och den DNA-oberoende I2 kan utvecklas? Om man antar att I2 representerar den bättre delen av mänskligheten såsom vi har lärt känna den, kan I2 och MI möjligen leva i en perfekt harmoni mellan det kollektiva bästa (I2) och individuell nyfikenhet (MI), vilket skulle kunna bana vägen för en hållbar framtid för mänskligheten. Nyckeln till att uppnå en sådan ”harmoni” är sannolikt att upprätthålla och uppmuntra mänsklighetens unika förmåga att samlas i stora grupper där vi arbetar tillsammans mot abstrakta men önskvärda mål - som till exempel ett bättre klimat. 

Till skillnad från dagens I2 med ett fåtal ganska identiska kopior finns MI i närmare 8 miljarder unika former, vilket skapar den mångfald och flexibilitet som har tagit den mänskliga evolutionen till den punkt vi är idag. Beslut som fattas av enstaka MI:s, om enskilda individer ges för mycket och ihållande makt, kan få förödande konsekvenser för vår jordiska existens. Men under kontroll och balans genom sociala och demokratiska nätverk – har MI historiskt sett gett oss de banbrytande idéerna.  Vi måste skapa öppna och demokratiska miljöer där MI:s i miljontal kan samlas och effektivt dra nytta av I2 för att framgångsrikt föra mänskligheten in i dess nästa kapitel av superevolution. 

Johan Björkegren är professor i genetik och genomiska vetenskaper vid Mount Sinai, New York, och docent i molekylär Medicin vid Karolinska Institutet 

Eric E. Schadt är professor i AI vid Mount Sinai, New York.

***

Läs även: Mänskligheten blir bara dummare och dummare

Läs även: Apokalypsens första lilla tjej