Neurologen på jakt efter medvetandets gåta

En kall morgon i maj 1876 rullade ett avhugget människohuvud ner från stupstocken och landade framför fötterna på en ditrest Uppsalaprofessor. Som såg hur pupillerna började vidga sig efter femton sekunder. Och rytmiska rörelser när munnen vreds åt vänster.  

Den näst sista offentliga avrättningen i Sverige, utanför Malmköping, lockade tretusen personer. Professor Frithiof Holmgren var en av dem. Han ville bland annat se hur lång tid det tog för själen att lämna den döde. Det han såg gjorde honom inte mycket klokare. Men frågan om själen, eller medvetandet, fascinerade honom. Den, det måste ju finnas där någonstans. Men var? Neurologer och hjärnforskare vet fortfarande inte. Trots att man har letat länge. 

Med avrättningsscenen från förrförra seklet drar överläkaren Pontus Wasling, neurolog på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, i sin bok Knaster: medvetandets gåta och illusionen av ett jag in läsaren i ett svindlande äventyr. 

VI FÅR SE VAD neuroforskaren ser. Först hjärnhinnor som omger centrala nervsystemet och hjärnbarken med sina sexton miljarder nervceller »omsorgsfullt ordnade i sex lager under den veckade ytan. När man kommer längre ner når man ett område som innehåller de långa utskott som förbinder nervceller med varandra till ett komplicerat nätverk.« Ännu längre in: ytterligare samlingar. I förbindelse med varandra och hjärnbarken. Under hjärnan finns lillhjärnan med sjuttio miljarder nervceller. Och längre ner ryggmärgen. Där fortsätter nätverket av celler, utskott och kärl. Kopplingen mellan storhjärnan och ryggmärgen är hjärnstammen, som sköter många av de livsuppehållande funktionerna. 

Nervceller överallt. Som tar emot signaler, bearbetar och skickar vidare, »ett självförsörjande maskineri som skapar sina egna byggstenar, producerar energin och dessutom tar hand om det avfall som blir över«. Syre och näringsämnen från blod behöver cellerna men är annars helt självständiga, »små mirakel av naturens tekniska färdighet«, skriver Pontus Wasling. Det »vår hjärna åstadkommer är ett av de största mysterierna i universum, vårt medvetande och vår uppfattning om oss själva som varelser med personlighet, känslor och uppfattningsförmåga. Ett medvetet liv är det mest självklara vi kan tänka oss, och själva kärnan i vad det innebär att leva.«

Hur skapar vår hjärna det? 

Fokus beger sig till Sahlgrenska. Pontus Wasling möter vid huvudentrén. 

– För en neurovetare som jag är, säger han, hardcore i grunden, är ju medvetandet alla miljarder nervceller som finns. De är likadana. Och man kan registrera dem, till och med enskilda nervceller, och synaptiska kopplingar mellan dem. Och det är samma sak överallt. De fungerar i princip likadant. Det finns ju massor av olika sorters nervceller, men de är lika, det är den elektriska aktiviteten som är själva nervcellens essens. Det är det den håller på med. Och den kan man plocka upp med elektroder eller andra avläsningar. 

HAN SÄGER ATT dessa kemiska impulser mellan nervceller, signalsubstanserna, också finns i olika sorter. Jättemånga olika finns det som man känner till. Det är det man hittar. Och på något sätt skapar det här ett medvetande.

Han gör en paus: 

– Hävdar ju i alla fall de flesta  … Vissa påstår att det är ett skenproblem … Men många skulle säga att det verkligen är en speciell upplevelse: att jag är jag och blickar ut över världen på ett medvetet till skillnad från ett omedvetet medvetslöst sätt.  

Pontus Wasling säger att detta är den stora vetenskapliga frågan. 

– Om man skulle sett den här hjärnan för första gången och läst av alla aktiviteter elektriskt så skulle vi ju inte kunna lista ut att det är ett medvetande som uppkommer av det. Det är bara medvetandet självt i hjärnan som kan meddela oss om det. 

Han säger att när man verkligen börjat tänka på det, så är det jättekonstigt.      

– Det blir så tydligt just med de här experimenten när man stimulerar de här elektriska nervcellerna att man får en perception, en upplevelse av något beroende på var det sker, så det är väldigt tydligt att den elektriska aktiviteten krävs för att det ska uppstå ett medvetande. Det är ju neurovetenskapens syn på det, och det ju en riktig materialism, som är det vanliga i vetenskapen numera.

EN DEL LEDTRÅDAR till svaret på frågan hur elektriska knaster i din hjärna kan skapa ett medvetande går att hitta hos människor där hjärnans nätverk inte längre fungerar på grund av skador. 

En patient som Wasling har haft, sextio­årige Valdemar B, hade hittats livlös på golvet. Hustrun lyckades på tio minuter få i gång hjärtat. Men för hjärnan är ett sådant syrestopp omöjligt. Nervcellernas energireserver töms, nervimpulserna tystnar, hjärnvågorna på monitorn blir bara ett rakt streck. Valdemar B kunde sitta i sängen, titta, vrida huvudet, röra händerna men gav inga tecken ifrån sig på inre liv. Numera, skriver Wasling, vet man vad som inte behövs för att skapa ett medvetande. Lillhjärnan kan slås ut av en stroke. Thalamus, omkopplingsstationen, som registrerar de flesta sinnesupplevelser kan skadas. Men Valdemar B var skadad i hjärnbarken och för medvetandet tycks det förödande. 

Går det utifrån vad man vet och inte vet om medvetandet i dag att skapa ett artificiellt medvetande, en AI-människa som upplever världen och jaget som vi?

– Strikt neurovetenskapligt kan man se på hjärnan som en maskin. Den består visserligen av levande celler, men en maskin som man skulle kunna simulera, i ett datorprogram skulle man kunna efterlikna hur de här nervcellerna skulle kunna fungera, men man är väldigt långt från den fysiska hjärnan. Och även om det finns olika teorier om vad som krävs för medvetandet verkar det som att det behövs en hjärna, och vissa delar av hjärnan.

– Det är väldigt svårt att tänka sig en hjärna utan sinnesorgan som förser medvetandet med ett flöde av intryck.

Den modernare bild av hur hjärnan fungerar som Wasling vill lyfta fram visar att mycket som genereras inne i den, inte har uppmärksamheten riktad mot yttervärlden. En stor del av tiden befinner vi oss ju i den inre, ägnar oss åt tankevandringar (stimulusoberoende hjärnaktivitet, på forskarspråk), dagdrömmeri, minnen, planering, skapande. 

Sådant som skapar en stark känsla av att jag är jag. Illusion eller inte. Medvetandet har förblivit en gåta för vetenskapen.

***

Läs även: Johan Giesecke: Då blir pandemin en endemi

Läs även: Fysikerna hjälper oss att förstå uppvärmningen

Läs även: Minnet smittas - därför pekas så många oskyldiga ut för brott

Teckna din prenumeration på Fokus här.