Nobelprisets hemligheter
Hur går det till när världens viktigaste vetenskapliga utmärkelser delas ut?
Bild: TT
Nobelpriset är sannolikt Sveriges främsta varumärke. Stockholm betraktas numera som ett världsledande nav för vetenskap, från att tidigare ansetts vara en perifer stad "in the outskirts of Europe". Men hur har detta pris fått en så stor betydelse, trots att det finns andra pris som omfattar mer pengar? Och hur utses pristagarna och alla de personer som väljer pristagarna? Om detta kan man läsa i boken I Nobels hemliga tjänst av Göran K. Hansson (Fri Tanke). Han torde vara en av de personer som är mest insatta i systemet som tidigare sekreterare i medicinska Nobelförsamlingen, ständig sekreterare i Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) samt vice ordförande i Nobelstiftelsens styrelse.
I sin bok redogör Hansson kortfattat för sin egen "långa väg från Lysekil till Stockholm": Hans far var journalist och mamman sjuksköterska från Tornedalen. Sonen läste medicin i Göteborg men tröttnade snart på det kliniska och började forska.
Han gav sig in "i blodkärlens märkliga värld" och blev "besatt av min idé att immunförsvarets molekyler och celler som strömmar genom blodkärlen också kunde påverka dem". Hanssons stora upptäckt handlar om hur immunförsvaret angriper blodkärlen och orsakar vävnadsskador och blodproppar, vilket i sin tur kan leda till hjärtinfarkt och stroke.
I den aktuella boken dominerar inte oväntat redogörelsen för Nobelpriset i fysiologi eller medicin. Priskandidaterna nomineras i januari. De cirka 700 förslagen granskas under våren och några enstaka får genomgå en särskild prövning av experter. Nobelkommittén har sedan flera möten då man diskuterar de främsta kandidaterna. Högst tre nominerade kan få dela på ett pris.
Hansson skildrar ingående hur processen går till och de olika ledamöternas idiosynkrasier. Det är särskilt roligt att läsa om hur han har ringt upp pristagarna, som antingen suttit vakna och väntat på telefonsamtalet eller överraskats när de blivit väckta tidigt på morgonen. Han växlar mellan att presentera personliga porträtt av Nobelpristagare med att på ett lättförståeligt sätt förklara deras upptäckter.
Som bekant ska valet av Nobelpristagare hållas hemligt tills den första veckan i oktober då det annonseras via presskonferenser. Ibland har valet läckt ut såsom upptäckten av provrörsbefruktning, vilket avslöjades för tidigt i Svenska Dagbladet. Det visade sig att protokollen hade stulits från kommitténs ordförande och sedan kanske sålts till tidningen.
En annan gång fick Hansson först inte tag i en av de utsedda Nobelpristagarna, men det annonserades ändå ut. Den tilltänkta Nobelpristagaren hade nämligen hunnit dö under helgen. Hans änka kom dock till Stockholm och hämtade priset. Dessa incidenter skadade knappast Nobelprisets varumärke.
Värre var det med Macchiariniskandalen och krisen inom den svenska Akademien. Flera av ledamöterna i Nobelförsamlingen hade backat upp skandalkirurgen och försvarat honom i det längsta. Även om det inte direkt berörde Nobelarbetet så var det ändå så pass komprometterande att de fick avgå. När det gäller krisen i Svenska Akademien så spelade Hansson en viktig roll i förhandlingarna med Nobelstiftelsen. Han konstaterar att vissa ledamöter i Svenska Akademien verkade anse sig ha särskilt högt status och inte gjort något fel.
Hanssons bok är mycket välskriven och underhållande. Kanske lite mycket name dropping. Författaren avrundar med att diskutera vilken nytta Nobelpriset gör. I ett kapitel omfattande bara två sidor redogörs för Nobelsystemets "sjukdomar". Det kapitlet kunde ha utvidgats. När det gäller den medicinska Nobelförsamlingen så består den mest av toppforskare utan klinisk verksamhet. Representanter för flera medicinska specialiteter såsom psykiatri, öron- och lungmedicin samt global hälsa har ofta saknats de senaste åren, vilket delvis kan förklara varför det inte har blivit något pris för upptäckter av hur den mänskliga hjärnan konstrueras, tobakens skadeverkningar och cochlea, (hörselsnäcks)implantatet. Men tyvärr kan man inte offentliggöra hur valet av pristagare går till förrän 50 år efter att priset delats ut.
Ekonomipriset till Alfred Nobels minne kunde ha ifrågasatts lite mer kraftfullt, även om det påpekas att det varit mer politiskt än vetenskapligt. Man kan undra vad den flerfaldigt belönade Chicagoskolan har gjort för mänskligheten? Paradoxalt nog är den granne med South Chicago, USA:s fattigaste slumförort.
Ett annat problem är att akademiledamöterna i Kungliga Vetenskapsakademien och Svenska Akademien har utsetts på livstid även om de numera kan avgå tack vare ett kungligt beslut. Även kungen borde pensioneras som utdelare av Nobelpriset och ersättas av kronprinsessan. När det gäller Nobelfesten, som är storslagen, kan man anse att det bör vara en fest för naturvetenskapliga och medicinska forskare och i viss mån också för författare och litteraturvetare. Att inbjudningar går till partiledare och vissa andra celebriteter som är mindre intresserade av vetenskap kan förefalla svårbegripligt. Statsministern och forskningsministern (om det finns någon?) bör dock få vara med.
Hugo Lagercrantz är professor emeritus i barnmedicin vid Karolinska institutet, tidigare ledamot i medicinska Nobelförsamlingen samt författare till böckerna Barnhjärnan och Upptäckter för livet.
***
