Nobelpristagaren Steven Chu: »Felaktiga påståenden om klimatet är nedslående«

I kritstrecksrandig kostym och vinröd slips med små vita hästar i galopp i mönstret stod en Nobelpristagare i fysik och såg bortkommen ut. Hans hår var välkammat, skorna blänkte, men vid frukostbuffén hejdade han sina rörelser, såg sig omkring. Alldeles ensam i salen var han. Det var en vanlig måndagsmorgon i Göteborg i december 2019. Regnet strilade utanför de väldiga fönstren.

Omkring Steven Chu – tjugotre våningar upp på ett hotell mitt emot Liseberg  – skred nybadade människor omkring i vita badrockar. En slinga med pianoklink och ljud av porlande vatten strömmade ut över entrén till spaavdelningen. Chu placerade några skivor kalkonkött, gurka, paprika, tomater och ett bröd på en assiett, vände sig om, fick ögonkontakt med en servitör och frågade efter kaffe. Servitören tycktes vara i en annan värld och svarade inte.

»Excuse me«, sa Chu försynt och frågade en gång till. Servitören upplyste om att om Chu bara slog sig ner någonstans så skulle kaffe serveras vid bordet.

För att ha utvecklat »metoder att kyla ner och fästa atomer med laserljus« delade Chu Nobelpriset i fysik 1997 med Claude Cohen-Tannoudji och William Daniel Phillips. Drygt tio år senare, i november 2008, kom ett telefonsamtal från Barack Obama, som just hade vunnit presidentvalet, men ännu inte tillträtt. Obama ville träffa Chu i Chicago en timma. Chu jobbade vid den här tiden som chef på ett statligt forskningslaboratorium i Berkley i Kalifornien. Han hade förvandlat stället till en nationell knutpunkt för energiforskning. Han sa till den nyvalde presidenten att han inte var eld och lågor över att flyga till Chicago för ett sextiominuters möte. Obama sa att det erbjudande han skulle få var exceptionellt. Chu reste, mötte den nye presidenten, tackade ja till att bli hans energiminister och blev därmed den förs­te Nobelpristagaren någonsin som tog plats i en amerikansk regering.

–Faktiskt den första forskaren över huvud taget, säger han 22 år senare och skrattar, tar ett bett i kalkonsmörgåsen och fortsätter att prata medan han tuggar.

– Om  … [Chu tuggar] man tänker på det  … [Chu tuggar] de flesta ministrar är politiker, guvernörer, senatorer, folk som stödde presidenten eller stora donatorer  … [Chu tuggar] så vittnade det ju om president Obamas vidsynthet att han valde någon som inte var i politiken. Jag kampanjade inte för honom, men han valde mig för att han visste att jag brydde mig om energi och klimatförändringarna.

Chus utnämning väckte uppmärksamhet. Och hans brist på politisk erfarenhet hamnade i centrum under utfrågningarna av de blivande ministrarna i senaten i januari 2009. Den republikanske Tennessee­senatorn Bob Corker spände blicken i Chu och frågade om den tillträdande administrationens politik med utsläppsrättigheter verkligen var »den politiskt bästa«.

»Det är du mycket bättre att svara på än jag«, sa Chu. Corker skrattade, sa:

»Jag vet inte  … du verkar rätt bra.«

I sitt installationstal kort därpå sa Obama: »Vi kommer att svara på hotet från klimatförändringarna.« I Chu fick han en hängiven följeslagare. Med målet att minska Amerikas beroende av fossila bränslen utgjorde en Nobelpristagare i Washington ett lockbete också för andra framstående forskare. Energidepartementet fylldes av skarpa hjärnor. Obama bildade en grupp benämnd Arpa-E (Avancerade forskningsprojektbyrån om energi). Akronymen var en blinkning till en tidigare avdelning inom det amerikanska försvarsdepartementet, Darpa.  När internet, gps och andra teknologier skapades var federala Darpa spjutspetsen. Arpa-E:s syfte var att stödja avancerade energiteknologier med hög potential som ännu inte var tillräckligt utvecklade för att locka privata investerare.

Syftet var också att möta klimatförändringarna med en vision om en bättre framtid snarare än med katastrofdystopier. Steven Chu tyckte att hans generation hade ett moraliskt ansvar: »Decennier från nu vill vi inte att våra barn ska fråga sig: Hur tänkte våra föräldrar. Brydde de sig inte om oss?«

Arpa-E kom att lägga grund för en rad teknologiska innovationer, och ge stöd till en del som inte lyckades. Men så måste det få vara, resonerade man.

Hur var det för en forskare att hamna i den politiska världen?

– Annorlunda. Forskarnas praktik är ju att vi visserligen har egna idéer, åsikter och fördomar, men vi har också riktlinjer, som experimentella observationer, kollegiala granskningar av vår metod, och en vetskap om att om någon inte håller med oss, så står det dem fritt att själva göra bättre experiment.

– I politiken finns inte mycket referenser till »vad vet vi, vilka fakta kan vi ta med oss in i det, vilka andra saker kan vi lära om det här?«. Den delen är helt enkelt annorlunda. Det finns en annan sak också. Politikens gyllene regel är: bli omvald. Det är mål nummer två. Mål nummer ett berör det faktum att för att bli omvald i amerikansk politik måste du ha tillgångar, och måste kampanja för att få donationer, för att pengar är en stor del av det amerikanska politiska livet, mycket mer än i Europa.

Sedan Chu 2013 lämnade politiken har regeländringar gjort att ännu mer pengar tillåts strömma in i politiken. Steven Chu tycker att det är olyckligt att alla folkvalda i senaten och representanthuset numera konstant är inriktade på sina återval. Senaten röstar inte längre på måndagar och fredagar. Anledningen är att senatorerna ska hem till sina delstater. Om man stannar i Washington DC betraktas man inte som representant för sina väljare.

– Det har påverkat samtalsklimatet mellan partierna. Förr brukade folk i bägge partierna uppfostra sina familjer i Washington DC. Deras barn brukade gå i skolan tillsammans, man träffades informellt, umgicks, och en tillit växte fram. Nu – när man aldrig möts över partilinjerna – blir samtalstonen hätskare.

Trots att det politiska livet i Washington enligt Steven Chu var mindre inflammerat förr valde han att lämna posten som Obamas energiminister 2013.

– Jag var väldigt glad för att få jobba med Obama, men min fru hatade Washington DC. Så vi åkte tillbaka till Kalifornien.

Och Steven Chu har återvänt till det akademiska livet, började jobba på Stanford.

– Som forskare. Jag ville inte vara en byråkrat, universitetspresident, forskningsledare eller något annat, jag ville faktiskt gå tillbaka och göra grundforskning. Så jag gick tillbaka till det jag ville göra, men in i nya områden.

Ett av dem är att försöka skapa en ny generation batterier, berättar Steven Chu och beskriver batterier med »ny metallmjukvara«. Sådana kan dels ha högre energidensitet, men framför allt handlar behovet om att det nuvarande batterimaterialet – speciellt kobolt, magnesium – kommer att bli för dyrt. Just nu kostar bara materialet 30 procent av batteriet.

– Så i stället för att utgöra 1 eller 2 procent av bilpriset utgör batteriet 50 procent av kostnaden. Det är en stor skillnad. Jag hoppas och tror att det där kommer att förändras snart. Så jag jobbar med elektrokemi för att hitta nya vägar att få billigare elektricitet. Nya sätt att närma sig problemet, lite mer ekonomiska.

Han säger att han hoppas att billigare elektricitet ska leda till att de lokala föroreningarna, utsläppen av partiklar från fordon, minskar. Men det går inte längre att prata om klimatförändringarna utan att beröra det högljudda ifrågasättandet av desamma; som i grunden är ett ifrågasättande av forskning och den vetenskapliga metoden som det bästa sättet att vaska fram det mest sanningsenliga vi för tillfället vet om världen.

– På ett politiskt plan befinner vi oss numera i en strid där två sidor säger sig ha tillgång till olika experter. Det är nedslående eftersom det sprids uppenbart felaktiga påståenden om klimatförändringarna, upprepade gånger, och om du säger det tillräckligt ofta och högt så kan folk börja bli förvirrade – »Kanske är det en möjlighet att klimatförändringarna inte är orsakade av människan?« – säger Chu, som menar att människans påverkan på klimatet är bortom diskussion. Om det råder stor enighet. Däremot går det att diskutera vilka effekterna av klimatförändringarna kommer att bli.

– Det är lustigt att det vi vet inte påverkar vårt personliga beteende i större utsträckning. Om vi gör saker som vi vet är ohälsosamt – röker, sitter stilla, äter dåligt, dricker mycket alkohol – och hör vår doktor säga att vår osunda livsstil påverkar vår livslängd, svarar vi inte: »Är du verkligen säker på att det är rätt? Jag har mina egna teorier och om du inte är hundraprocentigt säker så kommer jag inte ändra ett skvatt.«

Chu beskriver lakoniskt de mest sannolika scenarierna som dåliga, mycket dåliga eller katastrofala, och tillägger att tiden håller på att rinna ut. Men säger också att för bara några år sedan var solenergi dyrt – det är det inte längre. Och att USA har bra sol. Och att naturgas fortfarande är billigast, men att sol och vind nu är mer konkurrenskraftiga än nya kolfyndigheter. Dessa trender pekar mot minskade utsläpp på längre sikt. Han anser att verkligheten håller på att förändra inställningen till klimatförändringarna också bland skeptikerna.

– På 17 år har vi haft 20 bränder i Kalifornien. Vår delstat håller på att brinna upp. Det kostar enorma summor. Floderna i Mellanvästern och Mexiko är förödda. Det är alarmerande, för det kommer fortare än vi trodde. De väldigt heta somrarna, och regnen som inte kommer, gör att man måste borra djupare för att få vatten, och ju djupare du gräver desto mer salt kommer det i vattnet. Det är väldigt illavarslande. Bönderna i Mellanvästern som sett rött när de hört ordet klimatförändringar har nu själva börjat vidta åtgärder i sina delstater på grund av vattenbristen.

Chu hade ätit färdigt sin frukost. Han skulle delta som talare eller samtalspartner i fem seminarier denna måndag. Det första några minuter senare med titeln »Rollen att inte veta«, det sista på eftermiddagen: »Att undvika klimatkrisen«. Han tittade på klockan, berättade att bara genom att måla asfalten och taken vita i städerna kunde man sänka temperaturen rejält i städerna. Och spara både pengar och energi genom minskat behov av luftkonditionering.

– Det har redan börjat ske. Flyger du över Kalifornien i dag ser du numera mängder av vita tak, det gjorde du inte förr.

Sa Steven Chu, reste sig och lämnade matsalen och spaavdelningen i en stillsam passgång som galopphästarna på hans slips såg ut att trivas med.