Ny forskning utmanar metadonprogrammet LARO

Poff. Poff. Poff. Ruttna tomater flyger genom luften mot talarstolen, på en konferens om narkomanvård på 70-talet. Tomaterna och buropen riktas mot en företrädare för Sveriges då enda metadonprogram för heroinberoende. Kvällens konferensmiddag får han lov att äta ensam då ingen vill dela bord med honom.  

Få verksamheter har mött en sådan förändring i bemötande som den som erbjuder medicinering mot opioidberoende – det som i dag heter LARO (Läkemedelsassisterad Rehabilitering vid Opioidberoende). Sedan introduktionen i Uppsala på 1960-talet har det tillkommit cirka 120 LARO-program, varav en hel del drivs i privat regi. De strikta intagningskriterierna har mjuknat över åren och i dag kan man delta i sådan rehabilitering från 18 år, 16 år i undantagsfall. I ett LARO-program erbjuds förutom medicin som dämpar suget efter droger, kontinuerlig kontakt, stöd och kontroll av vårdpersonal. Kontrollen av drogfrihet sker med övervakade urinprov och är särskilt intensiv i början eller då särskilda skäl finns, som att man misstänker att personen tar preparat som kan bli farliga då de kombineras med programmets mediciner. Forskning från hela världen har visat att behandlingen räddar liv och minskar kriminalitet, smittspridning och annat elände. Få ifrågasätter i dag verksamhetens existensberättigande, tvärtom rekommenderar Socialstyrelsen den som förstahandsval. 

Då är väl problemet löst? Nja. Liksom för andra behandlingar för beroende är det alltför få, i förhållande till problemets storlek, som vill ha behandlingen. Alltför stor andel av de som deltar vill sluta inom den närmaste tiden, och alltför många avbryter behandlingen på ett oplanerat sätt. I några färska studier har vi undersökt varför personer som har ett beroende av heroin eller andra opioider inte vill ha LARO, och hur alternativa sätt att ta sig ur beroendet kan se ut. Vi har också intervjuat personal om möjligheterna att sluta med LARO när man en gång har börjat. 

Kritiken – och tomaterna – på 70-talet handlade till stor del om att man i LARO bytte ut ett beroende mot ett annat och att personen inte behövde konfronteras med de bakomliggande orsakerna till beroendet. Det håller de vi intervjuat med om. De beskriver hur LARO till en början förändrade deras tillvaro totalt och gav dem möjlighet att leva vidare på ett nytt sätt, utan kriminalitet och ständig jakt på droger. Men med tiden kom de i stället att känna sig inlåsta och beroende av andras bedömningar för att leva sina liv. Det var svårt att sköta ett jobb när man samtidigt skulle passa mottagningens tider för provtagning. Många hade också besvärande biverkningar av de starka mediciner som används. Knepigast var att känna sig trött och trögtänkt, att ha nedsatt sexlust och svettningar. Liksom i tidigare studier kände flera att de levde i ett slags limbo mellan sjukdom och tillfrisknande. Trots avigsidorna tvekade de inför att sluta med LARO - de hade deltagit under lång tid och programmet var navet i deras tillvaro. De kunde ha uppskattade kontakter där, trots att de avskydde kontrollerna. Några såg det som en plats där man på gott och ont träffade sina gamla kompisar.

De som hade slutat med heroin utan LARO betonade i stället omgivningens betydelse och beskrev hur betydelsefullt det varit att någon trodde på att de skulle klara att bli drogfria. Det hade varit en lång resa med många bakslag, men känslan av att man inte längre stod ut med droglivet var stark, liksom hoppet om ett bättre liv. En viktig faktor för att lyckas, förutom stöd från en förebild, var att de kunde hitta en ny uppgift att engagera sig i. Det kunde vara studier, religiösa upplevelser eller ett engagemang för andra som ville bli drogfria. Kvinnor betonade hur omvälvande det varit att bli förälder, och ville ge sina barn en annan uppväxt än de själva haft. Flera tog upp hur viktigt det varit att få sitt känsloliv tillbaka och kunna reflektera över vad de varit med om. 

Men det är väl bara att sluta om man nu inte trivs med LARO? Heroinberoende är ett tillstånd med hög dödlighet. Att sluta med opioider oorganiserat innebär stora risker, eftersom man efter en drogfri period ofta återgår till en dos man inte längre tål. I metadonprogrammets barndom följde man i en studie upp de som skrevs ut mot sin vilja på grund av misskötsamhet och sidomissbruk. Resultaten var förskräckande då en stor andel återföll och avled av överdoser. Studien fick avbrytas av etiska skäl och flera återintogs i programmet. Ett misslyckat avslut är bokstavligen livsfarligt, och att trappa ner måste ske med mycket stöd och enligt ett noggrant upplagt schema. Det blir enklast för alla att fortsätta – att stanna kvar i behandling har ju också positiva effekter. Behandlingen har därför rykte om sig att vara livslång, vilket avskräcker många yngre från att söka till den. Resultatet blir också att många slutar oplanerat, med de risker det medför. 

Personal som arbetar inom LARO undviker ofta att ta upp frågan om ett planerat avslut av behandlingen. De diskuterar i regel heller inte sinsemellan vad målet med behandlingen är. Många av dem uppfattar att deras patienter har fått hjärnskador för all framtid och därför måste ha livslång behandling. Detta stämmer säkert för en del, medan andra med rätt stöd skulle kunna klara sig utan. Nyare hjärnforskning har visat på hjärnans förmåga att anpassa sig till nya förhållanden. De många privatägda klinikerna saknar därtill ekonomiska incitament att avsluta sina patienter. Att fokusera insatserna på vad den enskilda personen har för önskningar och mål skulle kunna bidra till att fler känner sig trygga i att försöka. Med tydliga möjligheter till avslut skulle LARO kunna bli en krycka man behöver under en övergångsperiod, inte en livsstil som riskerar att permanenta utanförskap. 

Christina Nehlin Gordh är docent i klinisk beroendeforskning vid Uppsala universitet.

***

Läs även: David Eberhard: Den svenska narkotikapolitiken är dömd att misslyckas

Läs även: Susanna Popova: Legalisering av cannabis löser inga problem