Snabb moral och långsam
Ibland reagerar vi med apati på stora tragedier; ibland är viljan att hjälpa överväldigande. Vad får oss att välja att hjälpa i stället för att strunta i vår medmänniska?
Bild: Daniel Cole / AP
En neuropsykolog på Harvard – han heter Joshua Greene – lät för ett antal år sedan sina försöksdeltagare ställas inför några moraliska dilemman.
Det första: Du kör bil på en mindre väg, och upptäcker en man i diket. Hans ben är blodiga. Du ser allvarliga köttsår. Mannen lär bli tvungen att amputera benen om du inte hjälper honom. Å andra sidan kommer det att kosta dig pengar eftersom ditt bilsäte lär blodas ner och kanske till och med behöva bytas ut helt och hållet.
Vad gör du?
Det andra: Du får ett brev från en internationell hjälporganisation. De vill ha bidrag, femtonhundra, till medicin som ska skickas till ett fattigt land på andra sidan jordklotet. Din hjälp kan rädda liv. Utan din hjälp kommer människor att dö.
Vad gör du?
Den skanner som registrerade försöksdeltagarnas hjärnaktivitet visade att de flesta blev starkt känslomässigt engagerade i mannens benbrott. Forskarna såg ökat hålligång i främst amygdala – en struktur i hjärnan som har en viktig funktion vid uppkomsten av starka känslor som rädsla och äckel – men även andra områden som har med emotioner att göra knuffade beslutet i riktning att hjälpa honom. Det andra dilemmat, å sin sida, drog i gång den abstrakta tankeverksamheten, de delar som sköter hjärnans högre processer. Och det visade sig vara färre som var villiga att skänka pengar än att hjälpa mannen. Konkret hjälp trumfade abstrakt.
Greene ställde sina försöksdeltagare inför ytterligare två dilemman.
Det första: Ett skenande tåg närmar sig en spårväxel. På det ena spåret ligger fem personer som inte kommer att hinna undan utan kommer att bli överkörda och dö om du inte växlar in tåget på det andra spåret, där en person ligger som inte kommer att hinna undan. Han kommer att dö om du agerar.
Vad gör du? Är det okej att växla?
Det andra: Ett skenande tåg är på väg att massakrera fem personer som ligger utslagna på spåren. Du står på en liten bro och ser vad som kommer att hända. Det står en stor människa bredvid dig. Du kan genom att knuffa ner honom på spåret mot en säker död framför det framrusande tåget rädda de fem andra. Är det okej att knuffa ner den stora människan på bron?
Medan vi funderar på vad vi själva tycker, och gissar hur försöksdeltagarna svarade, kan vi kasta ett öga på hur Joshua Greene och neuropsykologiskt inriktade kognitionsforskare förklarar tankestrukturerna bakom våra moraliska beslut.
Det hela vilar på ett inflytelserikt ramverk om hur det mänskliga tänkandet är uppbyggt som går under namnet dubbelprocessteorin (Dual Process Theory). Rötterna finns hos den amerikanske 1800-talsfilosofen och neuropsykologen William James, ofta kallad ”psykologins fader”.
Med psykologen och beteendeekonomen Daniel Kahneman, Nobelpristagare i ekonomi 2002 och hans bok Tänka snabbt och långsamt (2011), kunde en bred publik ta del av forskning om hur våra tankeströmmar uppstår på två olika sätt. Ett automatiskt, intuitivt och omedvetet, och som vi delar med djuren, och ett reflekterande och kontrollerat som är unikt mänskligt. Det första brukar kallas System 1 och har utvecklats och formats av hur vi handskats med risk genom årtusenden. Om vi tycker att vattnet stinker agerar vi på erfarenhet och/eller instinkt och fattar ett snabbt beslut och dricker det inte; vi gör inga vetenskapliga analyser. För det krävs att vi aktiverar System 2, människans unika kapacitet för sofistikerat abstrakt tänkande som kan tillämpas när som helst.
Joshua Greene skiljer mellan personliga och opersonliga moraliska övergrepp och värderingar. Ett personligt moraliskt övergrepp sker om det är sannolikt att det kan skada kroppen, eller en speciell person. Ett opersonligt moraliskt övergrepp misslyckas med att motsvara dessa kriterier.
”Jag skadar dig” är urtypen för det personliga moraliska övergreppet. Där SKADA är det som en schimpans kan förstå, alltså fysisk skada, och där jag är den som aktivt förorsakar skadan.
Att knuffa någon framför ett tåg är att uppfylla alla dessa kriterier, så det undviker vi, även om vi händelsevis skulle rädda fem andra, medan att spåra om ett tåg innebär att vi bara avvärjer ett existerande hot. Det finns ett abstrakt utilitaristiskt resonemang som gör beslutet att rädda liv aktuellt i bägge fallen, men ett känslomässigt motstånd mot att knuffa ner en oskyldig som stör handlingskraften i det andra.
Denna sorts moraliska beslut fattas alltså snabbt, automatiskt och känslomässigt och är i den meningen ett exempel på hur System 1 är verksamt.
För att begripa den apati som så ofta inträder vid nyheter om folkmord och övergrepp och får oss att vända bort blicken, i stället för att överväga att ingripa, påminner evolutionisterna om den välstuderade och mycket vanliga psykologiska mekanism som får oss att reagera enligt regeln: Ju fler som dör, desto mindre bryr vi oss. Vårt känslosystem, System 1, finns ju där för att reagera på hot mot oss själva och våra närmaste, och triggas därför starkt av den nära åsynen av en eller två döda. Men det är inte skapat för att adekvat tolka och reagera på situationer, där döden hundra- eller tusenfaldigas och sker långt borta.
Det som bygger upp hjälpbeteende och agens i en sådan situation är att aktivera System 2. Alltså det som får oss att ställa frågor av typen: Hur ser andra på oss om vi förblir passiva? Finns det några skäl att inte ingripa?
Om politiker och beslutsfattare utmanar väljarna på ett sådant vis skulle, menar Greene och hans forskarkollegor, sannolikt passiviteten minska, eftersom System 2 aktiveras. Denna omsvängning i frågornas formulering låg enligt forskarna bakom att omvärlden till slut ingrep i Rwanda 1994 och Bosnien året därpå, och har sannolikt hjälpt till att väcka empatin för Ukraina.
Forskningen kring hur vi fungerar som passiva åskådare har gett insikter som, menar Joshua Greene, om de tillvaratas, kan få oss att inte bara bli mindre passiva, utan också må bättre; och känna oss mer som människor.
***
Toppbild: Flyktingar från kriget i Ukraina köar vid den polska gränsen.
Läs även: AI-expert: ”Vi kan bli utrotade”
