Trädgårdsstaden var den realistiska utopin
Några av dagens mest attraktiva stadsmiljöer sprang fram ur en radikal reformrörelse på vänsterkanten. Med det tidiga 1900-talets ideal skulle vi kunna bygga gröna och attraktiva boendemiljöer för flertalet även i dag.
Toppbild: Stadsplan för Enskede trädgårdsstad upprättad 1907.
Redan innan pandemin drev upp villapriserna hade flyttströmmarna vänt. I början av 2020 rapporterades om en nettoutflyttning från Stockholm. De som flyttade var yrkesverksamma människor, mitt i livet, ofta barnfamiljer, beredda att pendla långt för att ha råd med den typ av boende som de önskade.
Att människor skulle börja söka sig utanför storstäderna var egentligen bara en tidsfråga. Under hela efterkrigstiden har bostadsbyggandet haft en annan inriktning än den människor har efterfrågat. Det har inneburit att glappet mellan utbud och efterfrågan har ökat för varje år. Trots att det är bekant sedan länge att tre fjärdedelar av svenskarna helst vill bo i eget hus har andelen småhus bland de nyproducerade bostäderna länge varit runt en femtedel. Det byggdes rentav en större andel småhus under miljonprogrammet: Då utgjorde de en tredjedel av de nybyggda bostäderna.
Anledningarna till att det byggs färre småhus än vad som efterfrågas är många. Kommunernas planeringsresurser är begränsade. De stigande markpriserna i storstadsområdena har gjort det lönsamt att portionera ut så lite mark som möjligt åt gången, vilket i sin tur gjort det lönsamt att klämma in så många bostäder som möjligt på varje enskild tomt. Underskottet på bostäder under lång tid har dessutom gjort att allt som byggs har gått att sälja, vilket fått de stora exploatörerna mer intresserade av att bygga stort och snabbt.
När man lyssnar på dagens bostadspolitiska debatt är det lätt att få intrycket att vänstersvaret på problem som bostadsbrist, trångboddhet och låg boendestandard alltid måste vara storskaliga projekt med hyresrätter i flerfamiljshus. Så har det inte alltid varit. Trädgårdsstäderna, i dag oftast exklusiva stadsdelar för välbärgade, hade sitt ursprung i en radikal social reformagenda.
Trädgårdsstadsrörelsen växte fram i Storbritannien som en motreaktion på arbetarnas boendeförhållanden i spåren av industrialiseringen och inflyttningen till städerna. Begreppet trädgårdsstad myntades av Ebenezer Howard 1898 i skriften To-Morrow: A Peaceful Path to Real Reform, senare återpublicerad som Garden Cities of To-Morrow. Howard inspirerades av samtidens intresse för utopiska framtidsvisioner, som den amerikanske journalisten Edward Bellamys Looking Backwards och Arts and Crafts-pionjären William Morris News from Nowhere.
Precis som dessa drevs Howard av en socialistisk övertygelse, men i stället för att genom en revolution förändra samhället uppifrån ville han bygga en gräsrotsrörelse som möjliggjorde ett konkret alternativ som byggdes underifrån. Genom att bygga trädgårdsstäder där levnadsförhållandena var så mycket bättre än i de dåtida industristäderna skulle arbetare lockas att flytta från de senare, trångboddheten skulle minskas och steg för steg skulle det jämlika samhället växa fram organiskt.
Från Letchworth spred sig trädgårdsstadsrörelsen över världen.
Howard grundade The Garden City Movement, som i enlighet med tidsandan verkade för att förverkliga denna utopiska vision i praktiken. Howards idé om att skapa attraktiva städer var enkel: Genom att kombinera storstadens fördelar med fördelarna med den lantliga miljö som arbetarna flyttat från, men undvika nackdelarna, skulle trädgårdsstaden förena det bästa av två världar. Där skulle finnas arbetstillfällen och utbud av nöjen och service, samtidigt som där skulle finnas närhet till natur, rekreation och frisk luft.
Den första trädgårdsstaden började byggas redan 1903 i Letchworth, norr om London, under ledning av Arts and Crafts-arkitekten Raymond Unwin. Unwin, som skulle bli trädgårdsstadsrörelsens ledande teoretiker efter Howard, var mindre politisk än denne, men en desto mer kunnig stadsplanerare. Från Letchworth spred sig trädgårdsstadsrörelsen över världen. Nya trädgårdsstäder växte fram på båda sidor Atlanten, också i Sverige. Enskede och Bromma trädgårdsstäder i Stockholm och Örgryte trädgårdsstad liksom Landala egnahemsområde i Göteborg är svenska exempel som inspirerades av Howards idéer.
Egnahemsrörelsen var tydligt inspirerad av trädgårdsstadens idéer om att också arbetarklassen hade rätt till ett attraktivt boende. Om det sena 1800-talet varit innerstadens, rutnätsstadens, stenstadens era var det tidiga 1900-talet trädgårdsstadens. Den fick dock tidigt konkurrens av en helt annan stadsbyggnadsfilosofi: funktionalismen.
Trädgårdsstaden fick knappt tre årtionden som dominerande ideal, men de stadsdelar som då växte fram är i dag de mest attraktiva.
Funktionalisterna övertog vissa av trädgårdsstadsförespråkarnas argument, som att man skulle riva för att ge plats åt luft och ljus, men fyllde dem med nytt innehåll. Medan trädgårdsstaden inspirerades av småstadens vindlande gator och småskalighet, förespråkade funktionalisterna en helt annan skala och estetik. Under 1930-talet, som på de flesta områden präglas av en övertro på politikens möjligheter att planera samhället, vann funktionalisterna kampen mot trädgårdsstäderna, och under efterkrigstiden var det fuktionalisternas program som kom att omsättas i stor skala.
Trädgårdsstaden fick knappt tre årtionden som dominerande ideal, men de stadsdelar som då växte fram är i dag de mest attraktiva. Det finns skäl att i dag studera vilka egenskaper hos trädgårdsstäderna som gjorde dem lyckade och hur vi kan efterlikna dem i dagens bostadsbyggande. Det är egentligen varken en kostnadsfråga eller en fråga om tillgång på byggbar mark. Johan Rådberg, som var professor i arkitektur och stadsbyggnad vid Lunds universitet, har visat att det varken skulle ha blivit dyrare eller mindre effektivt utnyttjad mark om man under efterkrigstiden byggt trädgårdsstäder i stället för de modernistiska förorterna.
I dag avfärdas ibland trädgårdsstäder med argument om att sådana skulle öka biltrafiken. Det stämmer inte. Trädgårdsstäderna byggdes inte för bilen. Det var den modernistiska stadsplaneringen som gav biltrafiken dess överordnade roll. Trädgårdsstäderna byggdes vid spårbunden kollektivtrafik och planerades för fotgängare.
I dag när hållbarhet blivit det överordnade målet för stadsbyggandet, borde trädgårdsstäderna, som lockar ännu hundra år efter att de byggdes, utgöra föredöme och inspirationskälla. Medan andra utopiska ideal har tenderat att ända med förskräckelse har trädgårdsstaden visat sig gå att realisera, här och nu.
***
