Trots rubrikerna – klimatläget är ganska hoppfullt

Köpenhamn, en svinkall december för tolv år sedan. I en halvcirkel, nedhasade i konferensstolar, sitter Barroso, Reinfeldt, Merkel, Sarkozy, Brown, Obama; en bild av en grupp trötta europeiska ledare som nattmanglar om klimatet med en lika deppig amerikansk president. Dagen efter är fiaskot ett faktum.

Jag minns förtvivlan hos många av dem som följde klimatfrågan redan på den tiden: ”Nu är det kört.”

Sex år senare kom överraskningssuccén i Paris. Vi fick uppleva en kort lättnad innan tagelskjortan plockades fram igen.

FN:s klimatapparat är en trög koloss. Kanske är den historiens tydligaste exempel på överskattning av politiska strukturer.

Varje klimatmöte framställs som mänsklighetens sista chans. Men mellan mötena lunkar utvecklingen på och 7,8 miljarder människor lever, verkar, skapar, justerar och uppfinner. Kanske ska vi vara glada att mötena inte slutar med total enighet om ett antal drastiska och omedelbara åtgärder.

Trögheten yttrar sig nämligen också i att de ledande aktörernas kunskap om hur saker och ting faktiskt utvecklas släpar åratal efter. Politiker och aktivister lyssnar på andra politiker och aktivister. Få tar del av forskning förutsättningslöst. Eller – det kan inte uteslutas – vet de hur det ligger till men vill inte berätta för medborgarna. Harmoniska människor är svårare att styra.

I augusti kom den senaste stora vetenskapliga sammanställningen från FN:s klimatpanel IPCC. Rapporten är säker på två extremvädertrender: det har blivit fler värmeböljor och fler skyfall. Sannolikheten för att så kallat skogsbrandsväder blivit vanligare, liksom brist på markfuktighet (”jordbrukstorka”) är 50-50.

För andra typer av extremväder syns däremot ingen trend (i alla fall inte uppåt): tropiska cykloner, icke-tropiska oväder, extrema vindar, översvämningar, meteorologisk och hydrologisk torka (det de flesta menar när de talar om torka), åskväder, tornador och hagelstormar.

Världens ledande databas över väderkatastrofer visar heller ingen uppåtgående trend.

Detta säger ingen miljöminister.

De olika scenarier FN:s klimatpanel tagit fram genom åren har varit en djungel. Olyckligtvis har ett extremscenario som kallas RCP 8,5 övertolkats och missbrukats. Det var tänkt mest som en referens, ett slags extra hängslen till livremmen, men scenariot kom efter hand att tolkas som ”business as usual”, den koldioxidmardröm vi var på väg mot.

I dag har detta scenario, som antas betyda uppemot fem graders uppvärmning, ännu mindre med verkligheten att göra än när det togs fram. Utvecklingen går åt rakt motsatt håll, vilket Internationella energimyndighetens prognoser visar. Värstascenariot utgår från att 33.000 nya kolkraftverk byggs i världen till år 2100. Det kommer inte att hända. I dag finns 6.600, och planerna på nya är mycket begränsade, vilket inte är konstigt: Omläggningen från kol till klimatsmartare naturgas, inte minst i USA, överraskade alla, och kostnadsraset för förnybar energi har smulat sönder alla prognoser, även de mest optimistiska.

Nu säger IPCC i sin senaste rapport uttryckligen att den faktiska utvecklingen gjort de värsta scenarierna osannolika. Ändå betraktas fortfarande RCP 8,5 och närliggande scenarier som ett slags tangentens riktning av såväl forskare som debattörer, vilket är minst sagt anmärkningsvärt med tanke på allt det ovan nämnda.

Det finns inte längre någon seriös prognos som innebär ett hot mot vår existens. Hur lång tid tar det för klimatkolossen att upptäcka det?

Utsläppsscenarierna hänger samman med en annan stor nyhet i den senaste IPCC-rapporten som ingen berättar om. Antagandet om hur mycket varmare jorden blir om halten koldioxid fördubblas jämfört med förindustriell tid (vi är nu knappt halvvägs dit) kallas klimatkänsligheten. Den övre gränsen för denna har nu för första gången sänkts, från 4,5 till 4 grader. 

Ett stridsäpple under mötet blir att piska fram mer pengar från rika länder för att hjälpa fattiga länder att anpassa sig och ställa om. Lite Robin Hood är fint, men i det här fallet blir det lite som att nu börja ge bistånd till länder som Mexiko eller Kina. Vår motståndskraft har nämligen ökat enormt, även fattiga länders. Antalet dödsoffer i väderrelaterade katastrofer har rasat med över 99 procent det senaste seklet, samtidigt som befolkningen fyrfaldigats.

Att nästan inga studier om framtida effekter tar hänsyn till vår förmåga att anpassa oss är ”klimatforskningens smutsiga hemlighet”, som professor Roger Pielke på Coloradouniversitetet uttryckt det.

COP 26 i Glasgow är den första viktiga kontrollstationen efter Parismötet. Man ska komma ihåg att målet som sattes i Paris – max 2 graders uppvärmning och helst max 1,5 – är mycket ambitiöst. Det ligger väl hitom all form av apokalyps. Men klimataktörer framställer detta mål som en ättestupa vi till varje pris måste undvika, och då kan alltid känslan av kris upprätthållas.

Efter IPCC-rapporten beskrev FN-chefen Guterres läget som ”högsta varningsnivån för mänskligheten”. Hm. Vilket dokument fick du uppläst för dig, Antonio?

Det är låga odds på att rubrikerna efter Glasgow kommer att basunera ut ”misslyckande”. Det kommer återigen heta att mänskligheten försuttit chansen att gripa ett halmstrå. Men den lika ljusa som kontroversiella hemligheten är att det ser ganska hoppfullt ut. Den kommer dock inte att avslöjas av en politiker nära dig.