Vetenskap: Att inte veta är ett livstillstånd som människan trivs i

När Cambridgeprofessorn David Spiegelhalter stolpade in på scenen var han besviken. Han ville stå, gå, hoppa, till och med studsa runt under samtalet, men fick inte. Dialogerna skulle föras sittande, fick han veta.  Så den godmodige statistikern slog sig ner på en stol intill Lorraine Daston, professor i vetenskapsteori och historia vid Max Planck-institutet i Berlin. Moderatorn, Nobelstiftelsens Adam Smith, sammanfattade vad publiken just sett på en stor videoskärm: en rad unga forskare som associerade till temat »osäkerhet«.

Det var den 9 december 2019. Före viruset. Långt innan »osäkerhet« skulle uttryckas i ett intervall i den svenska statsbudgeten, som skillnaden mellan den för en viss dag troligaste prognosen av arbetslösheten (9 procent) och det värsta scenariot (13 procent).

Det var några månader innan »osäkerhet« dagligen gav sig till känna i form av miljarder individuella hälsoundringar världen över i frågan: »Har jag ont i halsen, eller är det bara inbillning?«; och innan »osäkerhet« om »när ska livet bli som vanligt igen?« surrade som ett evigt tinnitusljud i människors huvuden.

Det var på den tiden då tillvaron ännu var som den brukade, en vanlig förmiddag i Göteborg med ihållande regn. Nobelveckans samtalsseminarier pågick på Svenska mässan. På en videofilm nämnde en ung forskare vad hon förknippade osäkerhet med: Trump, och de styrande eliternas högerpopulistiska förnekande av vetenskap. En annan sa brexit, en tredje artificiell intelligens.  Många talade om den allt varmare planeten. Vad gäller framtiden, sa Nobelpristagaren i fysik 1997, Steven Chu, så var den svår att förutsäga, men saker och ting förändras. Vi kommunicerar annorlunda i dag. Internet har gjort att information är mer tillgänglig. Mycket är nytt men det gör också att vi retirerar in i ekokammare och bubblor, och att vi blir sämre på att förstå människor som inte tycker som vi. Det var inte lika påtagligt förut som en konsekvens av internet.

Den djupaste förändringen, sa Chu, är dock en annan. En som förändrat hela spelplanen.

– För kanske 50 år sedan sa forskarna att vi håller på att förändra planetens öde. Forskarna har aldrig tidigare sagt så.  Hur mänskligheten och världen kommer att hantera det är ovisst. Vi har aldrig behövt ta globalt ansvar. Kommer vi att klara av att ta ansvar för något som är större än det ansvar vi alltid haft för våra familjer? Hela världen är sammanlänkad och det är en insikt som har börjat sjunka in först de senaste decennierna. Än så länge har vi inte nått en samsyn.

Osäkerheten hade existentiella dimensioner också före viruset.

Hur fattar man rationella beslut i en värld som ständigt förändrar sig? Som bara blir allt svårare att förutsäga?

– Det vi hörde i videon, sa Adam Smith till Spiegelhalter och Daston, var starka känslor av osäkerhet, men om vi nu ska tala om osäkerhetens historia och om det går att mäta osäkerheten  … vad vet vi då? När började man mäta osäkerhet?

Lorraine Daston sa att detta var en av de saker man visste ganska säkert. Och exakt.  År 1654 brevkorresponderade de två franska matematikerna Blaise Pascal och Pierre de Fermat och lade grunden till de första probabilitetsberäkningarna. Men människor, sa Daston, har ju gamblat och spelat i urminnes tider och tycks ha en extremt raffinerad känsla för sannolikheter.

Beräkningsmodellerna till trots, fortsatte hon, är det kanske mer meningsfullt att inte se osäkerhet som ett absolut mätbart yttre tillstånd. Snarare som ett segment i vårt inre, ett sinnestillstånd. Vi är osäkra på det vi inte är helt säkra på inombords.

Spiegelhalter blev euforisk, studsade upp från sin stol, ut mot scenkanten och stegade mot publiken, stack ner handen i byxfickan, fiskade upp ett mynt och frågade hur stor sannolikheten var att myntet landade i hans hand med ansiktssidan uppåt. Ingen tordes svara.

– C’mon, sa Spiegelhalter. Det är 50 procent, det vet ni. Han singlade och fångade.

– Och nu då, hur stor chans är det att det är ett ansikte på myntet?

Ingen vågade svara nu heller.

– Vad är det med er? sa Spiegelhalter. Det är fortfarande fifty-fifty. Han tittade ner på sin övre handflata.

– För er. Inte för mig.

– Vad jag vill ha sagt  … är att innan vi har kastat upp myntet handlar det om chans, osäkerhet, som egentligen inte går inte att mäta.  Men efter att vi har kastat upp det och dolt det, rör det sig om en helt annan sorts osäkerhet, då handlar det om kunskap, vad vi inte vet. Vad vi skulle kunna veta, och i det här fallet är sannolikheten för mig en helt annan än vad den är för er. Och det är ganska avgörande. Så det bästa sättet att förhålla sig till begreppet osäkerhet är nog att se den som ett subjektivt uttryck för vad man inte vet.

Lorraine Daston påpekade att vi trots allt ofta är i situationer där orsaker är i arbete, men där det rör sig om komplicerade varianter, och där ibland en liten händelse kan påverka framtiden på ett sätt som ingen har kunnat förutse. Som fjärilseffekten vid El Nino (att en fjärils vingslag i Brasilien kan orsaka en tornado i Texas, en bild den tyske matematikern Edward Lorentz använde för att beskriva hur oförutsägbart väder är).

– Så vi kan inte förutspå världen, oavsett hur sofistikerade metoder vi har, sa Daston.

– Det beror delvis på att de data vi har aldrig riktigt matchar problemen, sa Spiegelhalter. Det är alltid felkällor i datan. Data talar inte för sig själv. Vi måste allt oftare fråga oss om data från det förflutna verkligen är tillämplig för att tolka nuet. Övertron på gamla modeller, som under finanskrisen 2008, kan vara förödande.

David Spiegelhalter vände sig till publiken:

– Men jag måste ställa en fråga till er: Vill ni veta när ni ska dö? Det exakta datumet? Jag har en speciell förmåga i min hjärna som kan berätta det för er. Upp med handen alla som vill veta.

– Nä, vi vill inte veta. Vi är osäkerhetskreatur. Utan osäkerhet finns inga problem att lösa, inga frågor att svara på. Ett liv utan osäkerhet vore ett förfärligt tillstånd – eller hur?

Daston nickade. Sa att osäkerhet, icke-vetande, alltid har varit en motor och en motivationskraft för människan. Varje epok, kan sägas vara unik.

– Historien, sa Daston, kanske ändå lärt oss tre saker: Att vi inte är unika i uppfattningen att vi lever i en kaotisk tid som förändras på ett skrämmande sätt steg för steg. Men också att under kaotiska tider i historien är det som har skyddat män-niskor alltid ett finmaskigt socialt nätverk. Familjer som tvingas uppleva hemlöshet, flyktingstatus och håller ihop har större utsikter att klara sig än de som inte gör det.  Det gäller inte bara det nätverk som den egna familjen utgör, utan även en bredare solidaritet.

– Det tredje, sa Daston, rör ett mänskligt fenomen. Ju större tryggheten är i ett samhälle, desto mer trygghet vill vi ha. Ett enkelt mått på det var att titta på de försäkringar som människor köper. I länder som Tyskland och Schweiz, två av världens allra tryggaste länder, köper man massivt mycket.

– Det skulle kunna tolkas som att rädsla är starkare än hopp. Det utmanar det vi lär barn, att djärvhet är starkare än försiktighet.

– Det finns många sorters icke-vetande, sa Daston. Man kan vara okunnig. Man kan vägra att ta till sig kunskap. Man kan också glömma. Särskilt för vetenskapen, som i likhet med konsten utvecklats under århundraden eller årtusenden, är det helt avgörande att man har ett samhälle som är intresserat av att bevara kunskap.

Hon gav ett exempel:

– Nasa använder vid sina studier av mån- och solförmörkelser observationer som gjordes för 5000 år sedan i det forna Babylonien och Kina. Det ingår i det långa forskningsprojekt som astronomin utgör och som pågått i tusentals år. I slutet av 1800-talet genomfördes det första internationella astronomiprojektet. Man använde den nya fotokonsten för att kartlägga stjärnhimlen. Då sa man: Det här ska bli en present till de astronomer som verkar år 3000.

– Man menar att högkulturer uppstår och går under men det kommer alltid att finnas astronomer.

I boken »How reason almost lost its mind: The strange career of cold war rationality« (2015) skriver Lorraine Daston om hur upplysningens ideal av resonerande och eftertanke under en lång period på 1900-talet ersattes av algoritmer, rigida regler och en tanklös  och civilisationsfarlig rationalitet – maskiner är billigare än människor; fler kärnvapen och kapprustning leder till ökad säkerhet‚ att vara den part med kallast nerver som törs vrida upp kärnvapenspiralen mest vinner.

– Algoritmer reducerar det mänskliga tänkandet från resonerande till kalla beräkningar, sa Lorraine Daston till Fokus i en paus på Nobelseminariet.

– Men det resonerande tänkandet visade vid några tillfällen under den perioden hur bra människor är på att låta en moralisk kompass vägleda beslut också i tider av stor osäkerhet.

Ett sådant var under Berlinblockaden 1948–49, när västmakterna flög in 2 000 ton mat om dagen till Berlinborna för att rädda dem från svält. Risken att det skulle sluta illa för flygarna var stor, men man resonerade djupare än utifrån bara riskerna och hanterade osäkerheten som männi-skor snarare än maskiner.

– Folk är mycket bra på att intuitivt hantera risker och lösa problem, vi skulle inte överleva annars. Att gå över en gata i Chicago eller Rom eller Delhi är en risk. Problemet är inte att leva med osäkerhet utan att vi inte ser osäkerhet för vad det är: tillståndet vi lever i.

Den faktakris som uppstått, misstron mot etablerad kunskap, tron på alternativa fakta, tror Daston att vetenskapen måste komma till tals med genom att se sig själv i ögonen.

– Fakta är en värdefull sak. Vad som skiljer fakta från vanliga observationer om världen är framför allt två saker. Dels att det är viktigt att skilja det faktiska empiriska materialet från din tolkning av det. Det är väldigt svårt, det kräver en enorm mängd disciplinär metod. Dels att man måste få med så många sorters bevis som möjligt. Helst motstridiga beviskällor. Så att du tvingas överväga om bevisen, faktakandidaterna, lever upp till granskningen.

– Så är ju faktiskt fallet ofta, i vetenskapens historia, att saker som framstått som fakta till slut inte visar sig hålla faktagranskningen.

Lorraine Daston berättar om när den holländske ambassadören i Siam, nu Thailand, vid ett tillfälle sa till kungen: »Vet du att hos oss kan vattnet bli så kallt att det fryser, bli så hårt att du kan går på det.« Den thailändske kungen sa: »Ända tills nu har jag lyssnat artigt på allt du sagt, men aldrig i mitt kungadömes historia har vattnet blivit så hårt att du kan gå på det. Du är en lögnare.«

– Problemet är att den thailändske kungens fakta om vatten är korrekta. Men de gäller bara på hans breddgrad. Så vi måste ha bred erfarenhet, och det är därför fakta kan och måste ändras.

Den misstro mot fakta som förekommer  i dag är orkestrerad, anser Daston.

– Det finns ju många som får betalt för att kasta tvivel på fakta, på klimatfrågan. Det är kanske ingen slump att de västländer där samtalsklimatet är mest polariserat just nu är de länder där Rupert Murdochs medieimperium är starkast, USA och Storbritannien. Frågan är varför de lyckas. Kanske för att forskare inte är tillräckligt ödmjuka, utan ofta säljer in vad de vet som perfekt. Men sällan lägger till frasen »to our knowledge«.

– Det betyder ju att detta är det bästa vi vet just nu, om vi väger in allt vi vet. Under lång tid har många blandat ihop den frasen med  »vad vi just nu vet med säkerhet«.

– Vid varje framsteg inom vetenskapen, som har varit liktydigt med att man omprövat något man visste tidigare – har kritiker sett det som en bekräftelse på att vetenskapen hade fel förut. Inte som en naturlig process för att uppnå sanning. Så om forskare inte spelar ut sina fakta för hårt och presenterar sina fynd som det absolut slutliga ordet, utan som det bästa vi vet just nu, vore mycket vunnet.

Det är delvis ett utbildningsproblem, anser Daston.

– I skolan beskrivs vetenskap som ett sätt att uppnå atomistisk evig sanning. Inte som jag tycker att man borde beskriva det: som den bästa metoden att hantera osäkerhet.