Valet vore så mycket enklare om vi bara slapp väljarna
Folk som frågar »vad är det som saknas?« kan aldrig riktigt dölja sin självbelåtenhet. Den där frågan är alltid en föreläsning förklädd till intelligenstest och din roll är statistens. Du ska stå där med öppen mun och känna hur tävlingsinstinkten driver dig rakt in i fällan att börja gissa, trots att du vet att det slutar med en snusförnuftig, inrepeterad monolog.
Med det sagt: vad är det som saknas? I valet, alltså.
Det var i mitten av förra veckan som känslan av att något hade glömts bort övergick i direkta fantomsmärtor. Och sedan dök Bodil Jönsson upp på DN Debatt.
Det går förstås inte att låta bli att tycka om Bodil Jönsson. Lärd, fantasifull och eftertänksam, ständigt med ett halvt roat, halvt förvånat halvleende på läpparna. Men just den här gången hade leendet stelnat.
Jönsson hade läst Madeleine Albrights bok »Fascism. A warning«. Den inspirerade henne till en tiopunktslista om fascismens sätt att fungera för att »motverka fascismens pågående förrädiska utbredning« i Sverige. Det var lite högt och lågt, en del trivialt, en del insiktsfullt. Den konkreta slutsatsen, vid sidan av att Donald Trump är en obehaglig jävel, var att Sverigedemokraterna inte ska få några ordförandeposter i riksdagsutskotten, oavsett hur det går i valet.
Vad var det som saknades?
Oroa er inte, det tog ett tag för mig också att komma på det.
Ja, just det: väljarna. Eller, bredare, medborgarna.
En punkt som skulle kunnat vara med på Jönssons fascistlista är att begreppet fascism har en tendens att trolla bort människorna ur politiken. Kvar blir något som liknar en superhjältestrid på skyskrapehöjd. Fascismen och antifascismen brottas där uppe i övre etern. De människor de slåss om syns bara som förundrade miniatyråskådare i bakgrunden. De väntar lydigt på en segrare.
Bodil Jönsson har förstås rätt i att man bör vara uppmärksam på fascistiska tendenser. Hon har rätt i att det finns sådana i samtiden. Men den där superhjältestriden mellan ideologierna är inte till särskilt mycket hjälp. Politik är inte ett filosofiseminarium. Inte teori. Inte ens nödvändigtvis en diskussion där de bästa argumenten alltid vinner. Politik är praktik. Politik är något lappat, lagat, ofullständigt och tidvis ologiskt. En djupt mänsklig aktivitet. Och den utspelar sig inte på superhjältehöjd, utan där nere på marken.
Det var den insikten som saknades. Om fascismen lockar beror det på något mer än att folk är dumma i huvudet, eller missat tio punkter.
Samma dag i samma tidning skrevs det ledare om 2018 som »högerns 1968«. Där nämndes väljarna redan i ingressen, men de spelade en underordnad och märklig roll i resten av texten. På det stora hela var det en text som resonerade om hur Moderaterna borde bete sig för att neutralisera de sympatisörer som tagit intryck av att det politiska landskapet faktiskt förändrats i grunden. Slutsatsen var att partiet behöver en valframgång för att »hålla dem i schack«. Det viktiga är att Moderaterna kan förbli en »stabilisator i det svenska samhället«.
Vad saknades här? Väljarna fanns ju på plats. Men i vilken roll?
Det görs en hel del opinionsmätningar nu. Inte bara om partisympatier, utan om vilka frågor väljarna anser viktigast. Det kan verka vara att sätta väljarna i centrum. Men de där mätningarna presenteras på ett tvetydigt sätt. Att invandring, brottslighet och annat av liknande slag hamnar högt på listan, behandlas med en bekymrad och besvärad ton. När miljöfrågan dyker upp bland de större, möts det med lättnad och nästan triumfatoriska rubriker.
Vad är det som saknas i det resonemanget? Vad är det som finns, alldeles under ytan, men som inte formuleras?
Det här: väljarna har blivit motståndarna. Opinionsmätningarna får alltmer karaktären av oppositionsmätningar. På många ledarsidor och nyhetssidor är huvudfrågan hur man bäst bär sig åt för att partierna åter ska kunna arbeta ostört, utan att antastas av väljarna. En del tänker sig fifflande i stil med decemberöverenskommelsen. Andra vill ha en så stor koalition att väljarna kan rösta på vad de vill, utan att det gör någon skillnad. Några traditionalister skulle helst föredra att övertyga väljarna om att sluta trilskas. Gemensamt har de alla att de betraktar väljarna som ett problem. De stör arbetet.
Och så undrar de varför populismen växer.
Följ Johan Hakelius blogg – varje dag fram till valnatten
Läs mer:
